Folk såg glada ut efter filmen. Kanske var det skadeglädje, för sällan har världen skådat något så lökigt som Darth Vaders sorg i Sith-laboratoriet: "NOOO.". Jag ville också ropa "NOOO", men jag visste att ingen kan ta det på allvar. Dessutom hade jag plötsligt fått en klump i halsen som hindrade mig från att tala. Trots den barnsliga [I]Episode I[/I] och den lättglömda [I]Episode II[/I] hoppades jag undermedvetet om att George Lucas skulle hinna skärpa sig. Jag gick hem med besvikelsen tryckande över bröstet och här på mitt rum, där ingen ser, fäller jag några tårar utan att riktigt veta varför.
Vad är lycka? Någon som frågade mig det i skolan och jag drog till med något larvigt: en hundvalp. En Barbie. Jag minns inte varför jag ljög när det verkliga svaret var så tydligt i mitt sinne. Min bild av lycka är Luke Skywalkers min när han precis har skjutit ned ett fientligt rymdskepp för första gången i sitt liv. Gud ska veta att Mark Hamill inte var någon stor skådespelare, men i den blicken förmedlade han en övertygelse som för min del aldrig riktigt har lagt sig. Att det är coolt med fäktning i rymden. Att Jedi-riddare har krafter som vem som helst egentligen kan uppnå. Att antihjältar, vanligt folk, hör hemma på rebellernas sida, för att det bara är där man kan ge det onda imperiet fingret.
I jämförelse med Hayden Christensen, som spelar Lukes pappa Anakin i de nyare filmerna, var Hamill en Dean, en Brando. Christensens prestation är så intetsägande att till och med R2D2 vid hans sida framstår som Sir John Gielgud. Det är ändå inget i jämförelse med Ian McDiarmid, vars Palpatine utforskar överspelets alla nyanser redan innan hans ansikte förvandlas till en stor röv i orörlig plast. Inte för att skådespelarna är problemet.
Handlingen är ju i princip storartad och trilogins sista frågor besvaras här i tillfredsställande tragisk anda. Anakin drivs till den mörka sidan av är kärlek och lojalitet, Jedi-riddarna krossas genom ett fruktansvärt svek och det är hybris som får alla hjältar att gå under. Anakin, Padmé, Mace Windu, till och med Yoda. Allra mest hybris har George Lucas, som tror att han kan skriva och regissera när hans egentliga gåva alltid var att drömma drömmar som fångade generationer. När man är så rik som George Lucas behöver man inte fler fans. Man behöver en uppriktig vän som kan titta på ens livsverk och säga, "George, du har inte regisserat en film. Du har plöjt ner miljoner i en powerpoint-presentation av din storyboard." George, åttio procent av ditt manus är anus.Skådespelare:
Regi:
