Star Wars episod 1 - det mörka hotet

Det kan kanske te sig lite underligt att vid en visning av "Milleniets mest åstundade film", börja tänka på Mor Annas Pepparkakor. Men den tunna intrigen i denna den, kronologiskt sett, första Star Wars-filmen utgår från en handelsblockad som den stora elaka Federationen ålägger den lilla fredliga planet Naboo, och betänker man USAs nyliga hot om att bojkotta våra pepparkakor (och några andra varor) känns tankegången kanske inte helt absurd. Förutom den lilla poäng man kan dra ur denna association är den signifikativ för ett av de karaktärsdrag som har gjort Lucas-rymdsaga så populär: det handlar om klassisk igenkänning, om domisticerandet av universum. Medan andra science-fiction-regissörer försöker skrämma oss genom att hävda att ingen kan höra oss skrika i rymden berättar Lucas och hans datorer att det tvärtom är så att du inte bör snarka, för då kan du störa din granne. Och alla ser vi ungefär likadana ut. Låt vara att de flesta varelser - och de är många i denna film, rena mupporgien - ser ut grymt missbildade ut men prototypen är ändå densamma: människan. På samma sätt är konflikterna samma som hemma på jorden, i vår tid. Lucas har helt enkelt tämjt rymden. Vilket på sätt och vis är en bedrift, och något som uppenbarligen många människor applåderar, men vidare spännande blir det inte. Om de första tre delarna i serien kändes aningen naiva lallar denna film någonstans inne i dagisets kuddrum. Men specialeffekterna är självklart av hög klass. Det vore egentligen på sin plats med två betyg: ett för teknik och mytbildning, det skulle bli en mycket glad gubbe, samt ett betyg för dialog, manus, intrig, skådespeleri, internlogik och casting - och det skulle bli en dödskalle. Dialogen befinner sig stundtals på ren kalkonnivå. Och Pernilla ser [I]mycket[/I] vilsen ut. Dessutom känns det lite antikt att låta filmens skurkar och korkskallar vara de enda som pratar bruten engelska. Om det beror på nedärvd främlingsfientlighet eller bara bristande omdöme låter jag vara osagt men de genomdebila men "lite tokiga", upprättgående groddjuren med bellbottom-"brallor" och jamaicansk accent är aningen tröttsamma.