Det är lätt att ta på sig Star Wars-glasögonen alltså. När James T. Kirk och Spock slänger käft och är allmänt mysiga ihop på U.S.S. Enterprise kommer jag på mig själv med att tänka på hur Han och Luke brukar låta de riviga kommentarer studsa mellan väggarna på The Millenium Falcon. Att J.J. Abrams redan skrivit på för att regissera den första av Disneys Star Wars-reboots spelar givetvis in, på något sätt känns detta som ett genrep inför försöket att skaka liv i filmhistoriens största rymdäventyr. Star Trek Into Darkness är således också en berättelse som osar lika mycket Spielberg som Lucas, det är ömsom lättsamt ömsom allvarsamt, alltid med en rak och tydlig dramaturgi i grunden.
Den förra filmen, kort och gott betitlad Star Trek (2009), lyckades återetablerade de klassiska sci-fi-karaktärena med en dämpad nördstämpel som gjorde dem intressanta efter 30 år i frysboxen. Denna uppföljare kretsar kring ett annalkande krig som involverar jorden och fiendeplaneten Klingon samt en mystisk man vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch). Som brukligt om man gått i skola hos ovan nämnda regissörer är detta en kamp för vänskap och kärlek lika mycket som en kamp för vår planet, mot det onda. Essentiella teman som fungerar utmärkt inom ramen för filmen.
Abrams tar inga risker med Star Trek Into Darkness och för de som har hoppats på en riktigt mörk tvåa finns risk för besvikelse, å andra sidan gör han inte heller några större misstag och att det handlar om förstaklassig underhållning från start råder det aldrig något tvivel om.
