Star Trek Insurrection

En av de främsta poängerna med den ständigt repriserade [I]Seinfeld[/I] var känslan av tillhörighet. De som förstod humorn och hade varit med tillräckligt länge för att uppfatta de små utkastade sidospåren, kunde utläsa en extra dimension ur serien. Det rörde sig inte om en bonus förlagd på någon nämnvärd intellektuell altitud; gängets ofta råa humor blev helt enkelt bara lite roligare. Men deras vurm för [I]Star Trek[/I] förstod jag inte. När George och Jerry tjafsade om vilken som är den bästa Star Trek-filmen väntade jag tålmodigt på att de skulle växa upp och börja prata om något moget, som om det är möjligt att vara ihop med en tjej som har väldigt stor näsa. Men den lätt infantila TV-serien [I]Star Trek,[/I] och dess senare biprodukter, har som bekant trots allt många fans. Eventuella invändningar mot Kapten Picard, Spock, Kirk och deras kumpaner möts oftast av samma argument som brukar ljuda då någon dristar sig till att inte underhållas av [I]Seinfeld:[/I] Man måste, för att inse värdet, ha följt med från början. Trots att jag som Seinfeld-vän borde kunna köpa argumentet kan jag ändå inte låta bli att undra hur något som redan från början är uppenbart trist skulle kunna bli eggande efter frekvent exponering. Det finns egentligen bara en god sak att säga om det vida Star Trek-utbudet: det är i alla fall harmlöst. Scenografin är, medvetet(?), kulissartad, rekvisitan till synes inköpt på Stor & Liten och logiken skulle i de flesta fall inte stå pall för en analys av en femåring. Våldet är oftast tacksamt begränsat till ett "Zzzzittt" från strålpistolen och ett "Thud" när den blodlösa kroppen faller i studiogolvet. Det senaste äventyret tilldrar sig till stor del på en planet där det sedan några hundra år bor ett till synes lågteknologiskt och extremt fredligt folk. De är emellertid inte bara goda grannar utan även odödliga eftersom ringarna kring planeten bromsar och reverserar åldrandet. Evigt liv, helt enkelt, och sådant är ju alltid begärgligt, inte minst för filmens skurk (spelad av ständige innehavaren av loserroller F Murray Abraham) som vill sätta igång lite etnisk rensing för att komma åt ungdomens källa. I dessa Milosevic-tider skulle den ambitiöse kanske kunna hitta ett och annat frö till en politisk allegori men det vore att tillskriva [I]Star Trek[/I] lite väl stor seriositet. Detta är en snäll film för små och stora barn, som exempelvis Jerry Seinfeld.