St. Vincent ger oss Bill Murray i ett egensinnigt porträtt av en bitter gammal alkad Vietnamveteran som börjar ta hand om en nyinflyttad grannes tolvårige son. Om tanken på en grinig och ensam gubbe som vaknar till liv tack vare mötet med ett naivt barn får mina kära läsare att spy lite i munnen så ska ni veta att ni inte är ensamma. Men tro mig, det görs mycket mer av premissen än vad filmens ganska klyschiga story får er att tro.
För vad som lyfter St. Vincent från mängden av alla “men allt ordnar sig ju ändå till slut”-indiemysfilmer är att den inte är främmande för halvsunkig vardagsrealism. Vi talar måhända om en feelgoodfilm med en sentimental, väntad och tårdrypande avslutning, men det finns en skärpa här som lyfter både dramatiken och humorn på vägen dit. Den sura suputen till protagonist (Murray) har inte många vänner förutom sin katt och en rysk höggravid prostituerad kvinna (Naomi Watts). Hans fru lider av Alzheimers, känner inte igen honom och bor på ett hem. Trots filmens lågmälda humor skildras allt detta på ett tungt sätt som säkert alienerar vissa tittare, men vinner över oss andra som uppskattar bristen på ett rosafärgat Hollywoodskimmer.
Rollprestationerna är överlag hedervärda. Den lille pojken är en helt okej skådis (läs: vi hatar honom inte). Melissa McCarthy ses i en lågmäld roll som en kämpande arbetarklassmamma, en oväntad insats som ger mersmak. Naomi Watts visar upp en komisk ådra som jag har saknat ända sedan hon jonglerade inför en uppretad King Kong. Men dramakomedins höjdpunkt är allas vår favoritknasboll Bill Murray som den tystlåtne surgubben med en ständig ölflaska i handen.
Visst är den här historien om ensamhet och uppskattning från oväntade håll oerhört sentimental, men en mysig feelgoodfilm för vuxna som för en gångs skull respekterar publikens intelligens är inget som vi är bortskämda med. Trots förutsägbar destination är det omöjligt att inte njuta när själva resan är så här intressant.
