Susan Cooper (Melissa McCarthy) är utbildad CIA-agent, men har fastnat på kontoret. Istället för att vara ute på fältet och spionera på terrorister sitter hon bakom en dataskärm, stirrar i övervakningskameror och snackar i fältagenters öronsnäckor. High tech-datorer med blå text mot svart bakgrund räcker inte för henne, hon känner sig misslyckad. Hon vill vara en riktig spion. Tur för henne att hon är den enda agenten på kontoret vars identitet inte blivit avslöjad av en okänd terrorgrupp, och därmed den enda som kan ge sig ut på nästa uppdrag.
Terrorhistorien är egentligen inte särskilt viktig. Det är action och humor, och lite twistar hit och dit. Terrorgruppens syfte förklaras aldrig. Det är något med en atombomb, så att det är allvarligt vet vi. Men den övergripande historien ligger mest som en fond för berättelsen om Susans spiondrömmar. Hon är en 40-årig singel som utstrålar katt-tantvibbar, och hennes förklädnad som fältagent liknar enligt henne själv mest någons homofobiska moster. Ska hon någonsin bli en riktig spion?
Filmen är ingen skrattfest, men ofta rolig på ett trevligt och lättsamt sätt. McCarthy verkar rakt igenom sympatisk och spelar både uppgiven och stenhård trovärdigt. Men det är lite beklämmande att Susans framsteg bland annat gestaltas genom att hon blir mer och mer sexuellt trakasserad. Hon verkar själv tycka att det är jobbigt, men den allmänna stämningen i filmen är att sextrakasserier är ett kvitto på att en är snygg. Sådant ihop med den lite väl tunna historien gör att den ändå ganska roliga filmen inte blir en fullträff.
Det finns några härliga actionscener och roliga karaktärer som helt klart har utvecklingspotential, och jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag förutspår en uppföljare. Förhoppningsvis har den en mer genomarbetad och originell story.
