“Det måste finnas två av dig Diana. Den verkliga personen och den som folk tar bilder av. Du måste tvinga dig själv att göra saker som du själv hatar – för landets bästa. För folket!”.
Prins Charles stränga påbud ekar tungt mot kalla slottsväggar genom Pablo Larraíns jazziga tolkning av prinsessan Dianas inre under sista versen av hennes kungliga äktenskap. Spencer utspelar sig under en klaustrofobiskt julhelg i kölvattnet av nyheten om Prins Charles otrohet. Diana, tolkad av en utmärkt Kristen Stewart, reser motvilligt till godset Sandringham för att delta i ett minutiöst kontrollerat “firande”. I syner möter hon en själsfrände, den engelska drottningen Anne Boleyn som halshöggs efter att ha misslyckats med att skänka en son till Henrik VIII. Det står snart klart för Diana att hon måste slita sig fri för att inte själv förgöras.
Likt Larraíns Oscarsnominerade Jackie, som följer Jackie Kennedy under veckan efter mordet på president John F. Kennedy, skildras sorgen och smärtan hos en stukad ikon i offentlighetens strålkastarljus på ett både närgånget och konstnärligt vis. Under benämningen “en fabel från en verklig tragedi” tillåter sig den chilenske regissören att fritt fantisera fram sin egen julsaga kring vad som egentligen föregick bakom tunga fördragna gardiner. Som när Diana, under en tillknäppt middag, sliter av sitt nya pärlhalsband för att sedan demonstrativt tugga i sig det.
På tal om att tugga i sig svårmälta saker – vi får inledningsvis följa hur julens alla ingredienser förs till godset i tunga ammunitionslådor och uppleva den militäriska disciplinen i hovets kök – tätt följt av invägningen av hela herrskapet inför julhelgen (en hundraårig tradition som försäkrar att alla trycker i sig minst 1,5 kg av det som bjuds). Julmaten blir på så vis ännu ett vapen riktat rakt mot prinsessan och hennes högst påtagliga bulimi.
Fotografen Claire Mathon (Porträtt av en kvinna i brand) fångar Diana i dimmigt ofokuserade bilder, som en bräcklig fågel i en vacker bur. Stewart ringar in ikonens sköra tillstånd med en krampaktig, skadeskjuten fysikalitet och ett stötigt sätt att tala endast i utandningar. Genom att kvävas i trångt åtsmitande klänningar, knipa käft och tvingas se glad ut blir bördan som lagts på hennes späda axlar inte enbart hennes egen – utan allmängiltig för alla kvinnor som berövats sitt självberättigande.
De långa åkningarna genom svindlande korridorer i det överdimensionerade, mardrömska slottet väcker tydliga minnesspöken från The Shining. Intrycket förstärks även av Radioheadgitarristen Jonny Greenwoods frenetiska jazzstråkar vars strängar känns lika tight spända som prinsessans nerver.
Spencer är ett svalt psykologiskt drama klätt i de dyraste av pärlor och stilsäkert godsägar-chict mode. En tårdränkt prinsesstårta med extra mycket grädde, vacker och fluffig men lite too much om man sätter i sig hela. Själva dramat haltar betänkligt då sympatierna på spelbrädet är satta från ruta ett. Steven Knights manus hamrar frenetiskt in samma spik i två timmar utan att lämna speciellt mycket utrymme åt publikens egna tolkningar. Diana är allas vår queen hela vägen och det känns i slutändan lite väntat och trist.
