Den, numera omtalade, dansk-nederländska skräckthrillern Speak No Evil har redan byggt upp ett rykte som få filmer lyckas med på kort tid. Efter filmens festivalvisningar och internationella premiärer senaste månaderna har snacket på sociala medier varit rätt så anmärkningsvärt. Mycket av surret kan sammanfattas som ”varningar” för en nattsvart film vars slutminuter är bland de vidrigaste man har sett. Även de som verkligen har gillat filmen är försiktiga med att rekommendera den.
Handlingen är något av en klassiker i genren. Det danska paret Bjørn (Morten Burian) och Louise (Sidsel Siem Koch) får en inbjudan att åka till en avlägsen stuga och besöka det nederländska paret Patrick (Fedja van Huêt) och Karin (Karina Smulders), som de tidigare har bekantat sig med under en semester i Italien. Båda paren har jämngamla barn, och det är ungefär där likheterna mellan dem tar slut.
Regissören Christian Tafdrup är skicklig på att kombinera spänningsuppbyggnad med socialt avvikande interaktioner. Kontrasterna mellan karaktärerna, och hur de presenteras, är väl implementerade för att kunna matcha filmens allmänna ton. Många av konversationerna mellan de två paren hade i en annan film klassats som pinsam-komedi.
Speak No Evil är en lågmäld thriller som hela tiden bygger upp för något större och mer uppseendeväckande. Det är verkligen vad man som tittare också får. Avslutningen har förtjänat sitt online-rykte, i vad som är en inblick i det djupaste av mörker. Jag förstår verkligen de starka reaktionerna och skulle själv inte rekommendera filmen till vemsomhelst (vilket i sig kan vara en typ av rekommendation, antar jag).
När filmen närmar sig sitt slut får vi ett snabbt meningsutbyte mellan två av huvudkaraktärerna, och där och då knyts filmens konstanta, underliggande tema ihop med hemskheterna vi ser. Det är det vanliga, banalt mänskliga, hand i hand med den värsta möjliga mardrömmen, och det presenteras så rått det bara går.
