Slutspel

Nej, det är inte Beckett och teater, men väl fotbolls-VM i Italien och fars. I en dassig ungkarlslya på Södermalm vaknar Johan (Anders "bullibumpa" Lundin) upp med ett bultande huvud, och kronofogden på halsen. Bland ägodelarna som konfiskeras ingår den i VM-tider heliga TVn. Johan börjar anfått att jogga efter gyllene tillfällen under slutspelsveckan (inbegriper även kvinnoumgänge), men det är inte bara Sveriges landslag som gör bort sig denna sommar. En värdefull flygel är på vift. Snart är Johan innästlad i mindre maffiaaffärer, med två torpeder (Henriksson och Kneip, troligtvis inspirerade av Kling och Klang) i hälarna. Han blir tvungen att få hjälp av en gammal bekant från skumrasket; den råbarkade Kenneth (Jähkel). Man grubblar. Att en i produktionen inblandad person har uttalat att filmen -visserligen är en aning grabbig-, ger mig ingen ledtråd. Jag hoppas i stället att han inte menade allvar. Det skulle vara en vag förolämpning mot huvudpersonen i Apelgrens Sunes Sommar. Slutspel kan stundtals liknas vid en filmrevy, men saknar dessvärre det som gör en god sådan: skärpa i dialog samt briljans i utförandet. Filmen dras med allt för många buskis-uppställningar eller TV-mässiga utsnitt -- för mycket flåsgubbe och prat, en form som på en stor duk minst sagt kräver en levande text eller ett nyanserat spel. Apelgren söker alldeles för många lätta effekter, lägger stor vikt vid trivialscener och glider därför snarast över eller förbi det menade huvudspåret. Att halva skådespelarskaran verkar ha bestämt sig för att de är med i en pilsnerfilm medan andra gör så gott de kan för att tona ned sina roller, bidrar inte till att göra omständigheterna redigare. Även om vissa lyckas med vad de föresatt sig blir helhetsresultatet för mycket av ett okoncentrerat lapptäcke som känns anonymt, på gränsen till studentikost. Man ser fram emot, och hoppas på att nästa resultat ur serien av pocketfilmer (ett lågbudgetprojekt och samarbete mellan Göteborg Filmfestival och SF) sätter ett större tumavtryck på duken. Då sitter vi alla på första bänk och hejar.