Slam

[I]Slam[/I] berättar historien om Ray Joshua, en verbalt begåvad kille som växt upp och rör sig i Washington D.C s getto. Han rappar lite, röker lite, säljer lite gräs, och åker fast. I fängelset regerar två gäng och inte oväntat hamnar Ray i en knivig konfrontation med de andra intagna, något han klarar sig ur genom att brista ut i en mystisk dikt. De andra fångarna slår inte ner töntpoeten, vilket man skulle kunna ha trott, utan istället vänder de sig inåt och förespråkar icke-våld. I fängelset finns också den unga läraren Lauren Bell som leder skrivarkurser för internerna. I ett rättssystem där fängelsestraff blivit industri står hon likt en ensam fyr för tron på rehabilitering och varje människas förmåga att uttrycka sig. Gangster eller inte uppmuntrar hon de intagna att sätta ord på sina erfarenheter för att ventilera sin frustration, och hon blir den som visar Ray alternativet till livet på gatan. Slam är en blandning mellan traditionell poesi och rap och Ray Joshua spelas i filmen av Saul Williams som är en av USA:s ledande slampoeter. Han har också varit med och skrivit manus och bitvis blir budskapet om ordets makt övertydligt. Inte minst i de scener som utspelar sig bland mysiga slampoeter, på mysiga slamtävlingar eller mysiga slammiddagar, där alla bejublas lika mycket oavsett vad de säger eller hur de säger det. [I]Slam[/I] är en film som vill mycket och slutresultatet blir splittrat: Å ena sidan är det en film som med dokumentär stil levererar kritik mot sociala villkor och orättvisor och å andra sidan är det en kärlekshistoria mellan två personer, och de olika delarna håller inte ihop. Det som fungerar bäst är de semidokumentära scenerna från fängelset där ljudnivån är öronbedövande och det inte finns någon möjlighet till avskildhet och där hotet om våld är ständigt närvarande. Annars är det rätt ironiskt att en film som handlar om magin och kraften i ordet har sina största förtjänster i det visuella och i musiken, gjord av DJ Spooky.