Det finns vissa scener som man liksom betackar sig för. Sådana, som till exempel de när unga, nyfikna studentskor leker privatdeckare och går igenom gamla "yearbooks" från college bara för att upptäcka att det döljer sig en räv bakom den leende charmörens öra och just i detta fallet visar det sig naturligtvis inte bara vara en utan flera, många och feta.
I Skvaller bor och lever överklassungen Derrik (James Marsden), den inåtvände konstnären Travis (Norman Reedus) och klipska Jones (Lena Heady) tillsammans i Derriks otrovärdiga jet-set-plaza; en glassig etagelägenhet med ett oändligt barskåp som på ett sanlöst sätt har tilldelats en av föreställningens större roller. När ungdomarna inte går på föreläsningar (stylade a la talkshow med Eric Bogosian i rollen som den enerverande journalistik-experten vars specialitet verkar vara rykten och skvaller) pimplar dom: ståendes, liggandes och springandes -- svikna damer tar till glaset i bästa melodramstil och tappar lika dramatiskt sin vodka och juice i golvet (i slowmotion) när en dålig nyhet når deras sköra öron. Och många dåliga nyheter blir det.
Skvaller lider nämligen av en galopperande brist på någonting väsentligt att berätta, vilket regissören Davis Guggenheim envist försöker att dölja bakom en "arty" yta: ett djupt färgat fotografi där skådespelarna orättfärdigt ställs på pidestaler och porträtteras som modeller. Orättfärigt, framför allt för Lena Heady (känd från Mrs Dalloway) som inte alls gör ett så pjåkigt jobb, utan snarare tvärtom. Men den menlösa historian om avundsjuka, svek och gammalt förtret: om hur tre nöjeslystna ungdomar gör en empirisk undersökning om ryktesspridning genom att sprida ut skvaller om en påstådd våldtäkt, är inget annat än dum, tandlös och sökt. Mitt alldeles personliga bonusinfo (hämtat ur pressmaterialet) just till dig lyder: Ljudspåret till konstnärs-Travis videoinstallation innehåller det kombinerade vrålet från ett lejon, en björn, en varg och en apa.
