Skuggspel

Den som har Martine Dugowsons debutfilm Mina i gott minne kommer att slås av det konventionella filmberättandet i regissörens andra långfilm Skuggspel. Mina berättade om två väninnors öden i konst-och medievärlden och gjorde det med överraskande infall i både dialog och i bildlösningar. Relationskomedin Skuggspel skildrar ett antal människor i mode-och filmvärlden på ett tämligen trivialt vis, så där banalt som just franska relationskomedier faktiskt ofta är. De handlar aldrig om något större än just vem som får vem. I Skuggspel gäller det att göra karriär, vara vacker och ha tur i kärlek. För att lyckas lär man sig koderna i kulturspelet och döljer sitt innersta bakom, vad man antar, intressanta gester. Det gäller såväl privat som offentligt. Beräknande sociala piruetter är intressanta i sig, men Martine Dugowson vill den här gången mest behaga med snygga skådespelare och glamourösa miljöer. Det är förvisso inte bortkastad tid att se charmiga Helena Bonham Carter spela en lyckad karriärkvinna som drabbas av en rad förluster. Eller se den känsliga, och alldagligt undersköna Romane Bohringer (Mina, Följeslagerskan) spela kvinnan som följer i hennes fotspår och tar lyra där Bonham Carters rollfigur tappar bollarna. Rollkaraktärerna fördjupas någorlunda och det är litet roligt att se hur gängets två clowner, de som ständigt gör bort sig och aldrig lär sig de sofistikerade umgängeskoderna blir vinnarna i slutändan. Särskilt den ensamstående kvinnan som inledningsvis sorgset suckar "Vissa tjejer tänder bara en tändsticka så går alla dit och röker" Skuggspel skildrar precis som den svenska succéfilmen Adam & Eva, kärlek och vardagsseder hos urbant folk kring trettio. Men den gör det utan Adam & Evas idérikedom.