Skilsmässa på franska

Det är inte bara det att Kate Hudson har en förfärlig peruk. Även om det i sig ger en märkligt plump signal i en film som från ruta ett slår på "smakfullhets"-trumman med extravagant gest, detta är en Merchant/Ivory-produktion för guds skull! (Historiebriefing: Teamet har tidigare frambringat sekelskiftesromantik som [I]Ett rum med utsikt[/I] och homoklassikern [I]Maurice[/I]). Med meritlistan som locksång flockas således rätt många bra skådespelare runt regissören och det borde vara upplagt för ett utmärkt ensemblespel. Flertalet av dem - Matthew Modine, Sam Waterston, Jean-Marc Barr - var liksom Ivory stora under mitten av 80-talet. Detta ska uppvägas av de två kvinnliga huvudpersonerna, Kate Hudson och Naomi Watts, några av Hollywoods hippaste leading ladies av idag. Duon föreställer två blonda amerikanskor i kulturkrock med oresonliga fransmän, Paris filmat porrigt på parodins gräns (är det parodi?) med pittoreska takåsar och kullerstensåsar och färsk sparris och pastis. Även om klichéerna står som baguetter i backen - fortsätter med mörkögda, otrogna fransmän, eldiga ryska häxor, hyggliga frihetsamerikaner, fläskig suputbritt - kunde det blivit en film som berört de som erfarit desamma (för livet är ju så ofta en kliché, non?). Men den här filmen vispar bara på ytan av det svåra med att hitta sin plats i tillvaron, och frågan hur mycket man är beredd att offra för att stanna kvar där. Putsar på det spännande locket med en uppblåst damm-vippa - och man berörs inte alls. James Ivorys, för jag lägger skulden på honom, försök till berättande är styltigt och skevt med förvirrande resultat. Möjligen skärrad av att denna gång gestalta en modern verklighet där till och med francen är ett minne blott. Skådespelarna alldeles vilsna, eller, Hudson föreställer som vanligt i oberörd takt sig själv, medan Watts (spelar poet) tar i så hon spricker i en pretentiös övertolkning. Gråhåriga Glenn Close (spelar författarinna) är däremot mycket bra och Jean-Marc Barr (advokat) för rolig i sin roll att föreställa en Jean-Marc Barr-snygging. Någon värme känns dock inte av. Den amerikanska självgodheten som präglar filmen kan dessutom få den mest tålmodiga att begära skilsmässa på stört.