Sjätte sinnet

Bruce Willis som barnpsykolog. Dessutom en så fantastiskt skicklig och i det själsliga helandets konst så otroligt bevandrad sådan, att han har fått en plakett av borgmästaren. Här luktar det skämt, i ordets dubbla bemärkelse. Det är lätt att visualisera mötet där producenterna (med filmer som exempelvis [I]E.T., Jurassic Park[/I] och [I]Babe - den modiga lilla grisen[/I] bakom sig) först träffade den unge manusförfattaren och regissören Shyalaman: - Ett himla happenin' manus, grabben. Verkligen. udda! Men det säljer inte popcorn. Har du nån aning om hur mycket en hink popcorn kostar? Jag säger STJÄRNA! Arnold kanske, nej hans brytning får nog folket att tänka på Dr Mengele. Travolta. nej han är dömd till dagliga flyglektioner. Bruce.? Bruce! Han är en känslig kille, både muskler och hjärta, om man säger så. Visst finns det filmer som vinner på att ha en stjärna och inte en skådespelare i huvudrollen, något annat vore opportunt att påstå. [I]Sjätte sinnet[/I] är emellertid inte en sådan film. Den tunna men ändå hållbara väven av psykologisk dramatik och rena skräckeffekter kräver en aktör som klarar att gå den svåra balansgång som alla berättelser med övernaturliga teman hyser. Det gör knappast Willis, även om han denna gång i alla fall har lämnat brottarlinnet hemma. Annars är berättelsen om psykologen som tar sig an ett svårlöst fall med en pojke, som visar sig ha kontakt med de döda, stundtals både dramatisk och ruskig. Historien är dock lite väl splittrad och ofullständig för att den ska orka bära mitt intresse hela vägen - detta trots en diametral vändning mot slutet som kanske inte kommer som en total överraskning men som ändå är konsekvent och effektiv. Nå,