Den som någonsin har känt sig besegrad av syltryggar och politruker kommer att känna väldigt mycket med den bortglömda svenska hovsångerskan Siv ”SivanDivan” Wennberg. Omedelbart inser jag att detta kommer att vara en mycket sorglig historia, att Emelie Jönsson och Gustav Ahlgrens dokumentär om en nedbruten gammal diva kommer att följa det klassiska berättarmönstret om en skör individ som inte har klarat av etablissemangets press och hamnat i utsatthet med hundra katter och hemtjänst som närmsta kumpaner. Så enkelt är det dock inte.
Det är svårt att hitta ett tacksammare dokumentärobjekt än operavärldens udda fågel, av vad som numera framstår som tvivelaktiga skäl bortstött och baktalad av en sluten bakåtsträvande kulturkrets. Siv Wennberg bjuder inte in till att man ska tycka synd om henne eller ge henne en klapp på huvudet. Och hon är allt annat än en skör ros, snarare en målmedveten stridsvagn.
Regissörerna tycks vältra sig lite väl mycket i Sivs översvulstiga personlighet; upprepade scener zoomar i slow motion in på hennes yttre som om det behövdes förtydligas vilken stark och sällan skådad karaktär SivanDivan är. Och den i filmsammanhang överanvända uppdelningen i akter känns som ett lika självklart (särskilt i operakontext) som onödigt grepp. Jag hade också önskat se en vilja att gå till botten med varför Wennbergs karriär tog slut på 70-talet, att identifiera och ställa dem som fryste ut henne till svars. En gång för alla måste dessa slutna och maktsjuka överklassällskap få sina slätfrotterade röda mattor solkade.
In i det sista vet man inte om SivanDivan kommer att lyckas motbevisa alla de hånfulla röster som i alla tider har förringat hennes talang och hänsynslöst försökt hålla henne borta från världens scener, men i slutändan tappar detta helt och hållet sin betydelse. Varje sekund av Siv Wennbergs kamp för att bli erkänd och få existera på sina egna villkor är värd stående applåder i de finaste av rampljusens sken.
