Nästan tio år senare, och Sin City är precis lika blaséartad döende och hämningslöst destruktiv som vanligt. Att besöka staden är att konfronteras med den ena problematiska exponeringen efter den andra. Oceaner av obehagliga strukturer mellan det manliga och kvinnliga: samtliga män värda att nämnas tycks ha slagit sig fram medan kvinnorna tvingats ligga sig till framgång. Överdimensionerade trenchcoats och latex-bikinis är nyckelplagg. Efter en halvtimme i biosalongen är jag beredd att plocka fram dödskallen på betygsskalan.
När wanna-be-skötsamma Dwaight får dicken söndersparkad för tredje gången på ett dygn tillåter jag dock mig själv att problematisera något. Faktum är att hela Sin City fungerar som någon sorts samhällssatirisk BDSM-orgie. Oavett kön, slänger sig karaktärerna ständigt mellan dominator och dominerad. Marv som närmast är odödlig, men ändå låter sig slås sönder och samman för dansösen Nancy Callahan, Ava Lord som gör varje man hon ser på till sin slav, men ändå använder sin förmåga så oförsiktigt att hon hela tiden måste bjuda ut sig, Gail, som kontrollerar hela Old Town men ändå är beredd att dö för ett gammalt ligg.
Män och kvinnor, alla förbrukar sina kroppar, och aldrig gör filmen skillnad på styrkan och makten som ligger i de klassiskt kvinnliga kontra manliga attributen- penetrationer och lemlästade genitalier skär genom könsgränserna. Men allra viktigast: filmen glömmer (nästan) aldrig att attributen är konstruerade, att de är betydelselösa, och därför driver den med dem, gör dem ännu mer outhärdliga i sin gränslöshet. Replikerna, mördandet, manéren, kåtheten, blir en kritik mot samtidens outtröttliga vilja att dela upp i feminint och maskulint. Om kritiken sedan alltid är medveten, det kan diskuteras.
Sen säger jag inte att denna känsla av komplexitet är konstant. När Callahan går loss på scenen för en sjätte- eller sjunde, omotiverad, gång, är det bara billigt platt publikfrieri, liksom när ytterligare en ass-inzoomning sveper förbi, en som utan tvekan är menad för biopublikens, och inte Sin Citys degenerade blickar. Man saknar även den gamla rollbesättningen, utan tvekan: Clive Owen, Devon Aoki, Dennis Haysbert.
