She's So Lovely

Nick Cassavetes fortsätter att gå i pappa Johns fotspår. I debuten Ta ner stjärnorna som sent omsider angjorde den svenska repertoaren tidigare i höst, hade han mamma Gena Rowlands i huvudrollen och She's So Lovely har han gjort på Johns manus från 1975. Pappans ande känns följdriktigt också ständigt närvarande i detta disharmoniska kärleksdrama som förpassar dagens romantiska komedier till blöjstadiet. Där Nick Cassavetes förstnämnda är en försiktig, välavvägd, om än själfylld, film utan riskmoment är detta en inbjudan till en sluten värld där vi efter entrén för en mycket nyckfull tillvaro.Nick har engagerat Sean och Robin Penn som de två sjaviga existenserna Eddie och Maureen mellan vilka det spirar en närmast desperat och fatal kärlek. Deras förhållande är något som en familjeterapeut sannolikt endast under pistolhot skulle åta sig att lösa, men likväl är de ödesmättat sammanvuxna. Småskurken Eddie har för vana att titt som tätt försvinna spårlöst från deras lägenhet i ett nedgånget bostadshotell, men det är inget som upprör Maureen. Hon vet att han alltid dyker upp igen. Denna gång blir hon dock antastad av en brutal granne vilket får långtgående konsekvenser. Mycket långtgående. Sean Penn gör här antagligen sitt livs roll (han blev rättmätigt prisad i Cannes). Det är också sett ur hans synvinkel som filmen börjar att engagera. Det berättarmässiga vacuum som uppstår när filmen plötsligt gör ett tio år långt hopp fram i tiden blir påtagligt, sett ur ett objektivt perspektiv. Vad hände egentligen? Borde inte tiden ha påverkat henne mer än vad som antyds? Dessa frågor blir lätt störande om man inte hittar nyckel, vilken alltså är den förryckta Eddies tids- och rumsuppfattning. Ur hans perspektiv är vad som helst trovärdigt, speciellt om det gagnar hans syfte. Penn vrider, tillsammans med John Cassavetes manus, på våra förväntingar om hur en relationsfilm bör arta sig och i slutscenerna, såväl farsartade som tragiska, rämnar stereotyperna med emfas. Magistern i mig har visserligen svårt att tro på Robin Wrights båda metamorfoser, men å andra sidan har filmen, trots sin realistiska form, ingen ambition att visa verkligheten. Det handlar istället om ett försök att skildra känslomässig kaos och sådan följer knappast logikens lagar. Det ligger liksom i dess natur.