Peter Bogdanovich har aldrig hymlat med sin kärlek till gamla Hollywood. Numer bloggar han därom under flaggen Blogdanovich, och på sextiotalet, då ”auteur” var ett modeord inom cineastkretsar, anordnade han retrospektiv över John Ford och Howard Hawks. Samtidigt ingick han på sjuttiotalet i ett filmiskt generationsskifte som ingöt nytt blod i ett åderförkalkat Hollywood, kanske främst manifesterat genom Den sista föreställningen, ett ömsint porträtt av den amerikanska västern långt efter att Fords diligenser dragit förbi. När Bogdanovich nu åter är aktuell med screwballkomedin She’s Funny That Way står han själv för alla kreativa krämpor.
Screwballkomedins utmärkande drag illustreras ganska väl i ett försök att summera She’s Funny That Way. Regissören Arnold (Owen Wilson) är gift med skådespelerskan Delta (Kathryn Hahn), men spenderar natten innan repetitionerna ska börja med eskortflickan Izzy (Imogen Poots) som av en slump provspelar för Arnolds pjäs följande dag och får rollen, varpå hon blir uppvaktad av manusförfattaren Josh (Will Forte) som i sin tur dejtar Izzys terapeut Jane (Jennifer Aniston). Det bygger i hög grad på förväxlingar och rapp dialog. Ur dylika röror har stor komik utvunnits, men här finns det mer att sucka över.
På sjuttiotalet fick Bogdanovich till en nästan utmärkt hyllning till genren med Go’dag yxskaft? Medan denna var ett ode till Hawks nickar She’s Funny That Way ihärdigt till Ernst Lubitsch, men utan en förnimmelse av Lubitschs berömda ”touch”. Tajmingen är helt enkelt off. De aldrig så roliga förväxlingarna, och den aldrig så kvicka dialogen, försätter skådespelarna i en situation lika prekär som filmens handling. Bogdanovichs filmskapande är helt enkelt inte lika tidlöst som de filmer han outtröttligt refererar till. Ur referenserna kan nördens törst efter självbekräftelse möjligen släckas, men roligt blir det sällan.
She’s Funny That Way har varit på gång en längre tid och till slut möjliggjordes Bogdanovichs återkomst genom ihärdigt påhejande från en ny generation auteurivrare. Wes Anderson och Noah Baumbach agerade exekutiva producenter och Quentin Tarantino agerar tyvärr, om än i en liten cameo. Det hade varit rörande om resultatet inte varit så oinspirerat. Här gås istället auteurmotståndarens ärenden i och med ett behållningslöst ryggdunkande.
