Sex and the City 2 är inte, ur feministisk synvikel, lika illa som alla säger. Det är som att säga att dansband är dålig musik. Här lägger idioterna korten på bordet och allt syns i klart dagsljus och som tittare blir man överlägsen och smart helt plötsligt.
Det är inget man bör smickra sig med, för det är inte du som briljerar, det är filmen som är undermålig.
Jag har aldrig tillhört dem som hållit Sex and the City högt. Serien är för tråkig och det är dålig konst. Serien kom samtidigt som The Sopranos och senare började The Wire. Som ungdom, och med de HBO-grannarna, fanns det inte tid att lägga på att lyssna när någon småögd anorektiker förnedrar sig själv i speakerröst. Det är en vidrig serie som förminskar människor. Filmen är lite bättre, den försöker i alla fall adressera ett reellt livspussel. Könsroller på jobb, svårt att ha karriär och barn, svårt att vara barnlös. Om det hade stannat vid det hade det varit okej, men tyvärr sprider filmen en anti-muslim/arab-propaganda så vidrig och illa underbyggd att man skulle kunna tro att Bush fortfarande bor i Vita Huset och att det är en dansk produktion. Som orientaliserande rasism är det här under all kritik.
