Selma & Johanna - en roadmovie

En av det senaste decenniets mest slitna och överskattade genrer är road-movien. Alltför många regissörer har trott att har man bara en resa -- en början, en eventuell mitt och någonting som påminner om ett slut -- ja, då skriver manuset sig själv under just resans och filmens gång. Den amerikanska independent-filmen svämmade i början av 90-talet över av road-movies och i den svenska filmhistorien finns också mer eller mindre begåvade försök i genren -- än har vi varken glömt eller förlåtit Andra dansen. Det är därför inte så lite modigt av debuterande regissören Ingela Magner att till och med i filmens titel flagga för att historien om de två tioåriga flickorna Selma och Johanna är just -- en road-movie.Det märks att Ingela Magner är skolad i USA (regielev vid American Film Institute i Los Angeles). Selma & Johanna -- en roadmovie formligen kickstartar. Jag hann inte få upp stoppuret men uppskattningsvis gick det inte ens en minut innan Johanna marscherade över skolgården och vi visste vad som skulle ske -- lärarinnan som ville att Johanna ska gå om fjärde klass ska stämmas! Och inte var som helst utan i Europadomstolen i Strasbourg. Så själva vägen i roadmovien börjar i Stockholm och tar sikte på östra Frankrike.Det hela är förhållandevis odramatiskt, filmen innehåller inga återvändsgränder, inga cliffhangers. Bland det mest uppseendeväckande är väl att de glömmer sina väskor halvvägs. Men så är det också, som det heter, själva vägen som är målet. Det ryms en enkel och sympatisk trovärdighet i Selma & Johanna -- en roadmovie, en lågmäld realism, ett väluppfostrat uppror i en vardag som fortfarande bär oskuldsfulla spår av folkhemmet. Raggare, snälla tanter, korvgubbar och mysiga farmödrar. Sverige som det brukade vara.Och möjligen blev det hela både för äpple- och rosenkindat för min smak om det inte vore för dels Ingela Magners lätta berättarhandlag men inte minst för spelet mellan de unga skådespelarna. Visst finns det lite styltigheter här och var, visst kan man lyfta ett finger mot en och annan skrivbordsreplik. Men på det hela taget finns det en otvungen enkelhet -- ja, jag återkommer gärna till just det ordet, enkelhet -- i rörelser, gester och dialog hos dessa flickor på rymmen. Kort sagt avger Ingela Magner mer än ett löfte inför framtiden med sin regidebut. Och då kanske man kan få lov att önska sig lite vassare kanter på historien.