Scream 3

I [I]Scream 3[/I] tar manusförfattaren Ehren Kruger och den käre veteranregissören Wes Craven oss med på en resa från småstaden till den amerikanska filmens mytomspunna vagga: Hollywood. Filmen-i-filmen, det av [I]Scream[/I]-serien omhuldade metaperspektivet, är återigen i produktion och denna gången befinner vi oss bokstavligt talat mitt bland kulisserna till "Stab 3, Return to Woodsboro". Vi möter återigen den, nu seminariehållande, stjärnjournalisten med tveksamma metoder: Gale Weathers (Courtney Cox Arquette); en sensationssökare som dras likt flugan till det infekterade. Även hennes gamle flamma och (in)kompetente beskyddare Dewey Riely (David Arquette) finns på plats. Denna gång som teknisk rådgivare till "Stab 3". Epicentrum själv, den mest utsatta av de utsatta, Sidney Prescott (Neve Campbell), håller sig gömd. Hon är bosatt på landsbygden, arbetandes som jourhavande telefonkompis på en kvinnoorganistation. [I]Scream 3[/I] är till mångt och mycket mindre slasher-betonad än sina föregångare. Framförallt är den mindre fysiskt brutal än 2:an; den är både dråpligare och mer tveksam, samtidigt som den saknar den mer klassiskt blåblodiga skräckfilmens långsamma stämningsuppbyggande och plötsliga "hugg". De filmiska referenserna som florerat och blomstrat i föregångarna känns här mer påtvingade, inklämda och löst hängande i luften. Visserligen hör det till triologierna, framför allt inom skräckfilmsserier, att man sammanfattar och ger nostalgiska tillbakablickar och hintar, men i [I]Scream 3[/I] blir de bästa förutsättningarna endast till ett slött och kärlekslöst refererande istället för ett hejdundrande frieri till genren. Ett exempel i raden är när filmnörden, den numera ihjälhuggne Randy Meeks, via en video återigen gör sina patetiskt roliga sakkunskaper påminda. För det första blir du bara pinsamt berörd eftersom [I]Scream 3[/I] har svårt att leva upp till den oförutsägbarhet som Randy Meeks predikar. För det andra lider [I]Scream 3[/I] helt enkelt av en hejdundrandes brist på, just, nytt blod. Jennifer Jolie (Parker Posey) och Angelina Tyler (Emily Mortimer), som tröstlöst fått i uppdrag att försöka fånga Gale och Sid på duken, blir aldrig till annat än tröttsamma bimbos; dött och livlöst kött som används för att fylla ut ett tunt manus som dessutom är alldeles för självhögtidligt för att inse att dess humoristiska potential inte är så stor som dess skapare hoppas och tror. Det [I]Scream[/I]-serien saknar är inte excesser eller slapstick-skämt. Snarare kontakt med sin ursprungliga ådra: charm, lätt briljans och intelligent, köttig skräck-underhållning