The Score

Om man inte vet vad man ska göra för film - då kan man ju alltid göra en genrefilm. Och så plockar man med de bästa skådespelarna ur de tre senaste generationerna. Då bara måste det ju bli bra. Och det blir det. Bra är vad det blir. Men inte mer. Robert De Niro spelar här en gammal mästertjuv, den sorten som det på film bara finns en av. Ska det omöjliga inbrottet göras - ja, då finns det bara en som klarar det. Vi har sett det förut. Och här ser vi De Niro göra det igen. Men medan De Niro gör en dag på jobbet och håller sin hyggliga lägstanivå, så får han se sig förbisprungen i hög hastighet av Edward Norton, som ju måste vara en av de två, tre största talanger man fått fram i Hollywood på den här sidan Nicholson och De Niro. Här gör Norton en ung och listig inbrottstjuv som övertalar De Niro att göra denna sin sista stora kupp. Men det som gör honom mästerlig i filmen är den efterblivne vaktmästarfigur som han låtsas föreställa för att ta sig in i Tullhuset, där stöten ska göras. Jag tror inte det finns någon idag levande skådespelare som rör Edward Norton när han är på det humöret. Genrefilmens styrka är att den är oantastlig. Sådana här filmer har alltid gjorts - skulle det vara nåt fel att göra en till? Och är den riktigt bra så blir den gärna kallad för hyllning. Men riktigt bra tror jag bara det kan bli om man har något nytt att berätta, något att tillföra den etablerade formen. Det har inte [I]The Score[/I]. Det hjälper därför inte hur olidligt spännande det blir när klockan tickar under själva inbrottet och hur oväntat vital till och med Marlon Brando är i sin roll. I samma ögonblick som filmen är slut så finns det inget mer att säga om den än det som redan sagts på duken. [I]The Score[/I] blir alltså, trots alla sina uppenbara förtjänster och kvaliteter, även en besvikelse.