Så vit som en snö

Jan Troell framstår i 2000-talets svenska filmklimat som en rejäl särling på flera plan. Han låter sig inte stressas och han berättar mer i bilder och ljud än i ord, vilket nästan är omstörtande när de flesta filmer man ser är krampaktigt bildsatta radiopjäser. Hans [I]Här har du ditt liv[/I] från 1966 är än i dag en genialisk milstolpe i svensk film, det är personligt och krävande berättat med ett sinnesutvidgande samspel mellan ljud och bild. [I]Så vit som en snö[/I] är först och främst en oändligt vacker film. Men det är inte skönhet för skönhetens skull, det är bildpoesi. Troell får ljuset att dansa och långt efter man sett den finns det tagningar som brinner i ens huvud, bilder som inte lämnar en. Filmen är baserad på Elsa Anderssons liv -- Sveriges första kvinnliga pilot. Vi får följa hur Elsa som liten flicka förlorar sin mamma, hur hon växer upp med sin far storbonden och hur hon slåss för rätten att själv välja sitt liv och möjligheten att ta flygcertifikat. Väl på flygskolan finns tre unga män som slåss om hennes uppmärksamhet och vägen till vuxenlivet innefattar krossade hjärtan. Elsa blir i Amanda Ooms gestaltning en på en gång viljestark och bortskämd ung kvinna och Ooms är bra. Tidigare har hennes förbannelse ofta varit utseendet, som fått vissa regissörer att fullständigt tappa huvudet -- skådespelarinsatsen har helt enkelt hamnat i skymundan till förmån för hennes onekligen intagande ögon och mun. Hennes olyckliga kärlek Erik spelas känsligt av Björn Kjellman, denna gång varken i kvinnokläder eller i svans. Avskalat och koncentrerat gestaltar han en ung man med stort hjärta som slits mellan två viljor och som inte vill såra någon. Rollen är inte stor men Björn Kjellman har en auktoritet som är få förunnande. Filmens svaghet är att berättandet emellanåt blir väl omständigt. Jan Troell och Jacques Werup har skrivit manus tillsammans och även om det heter att berättelsen är baserat på Anderssons liv, och man i vissa avseenden förhållit sig tämligen fritt till delar av hennes historia så känns det som om man också valt att koncentrera sig onödigt mycket på andra bitar. Nogsamt redogörs för väntan på att få ta flygcertifikat, väntan på kärlek. Väntan, väntan, väntan och sen en onödig Tysklandsresa. Det blir, som väntat, lite segt. Att utmana sin publik är aldrig fel men det är synd om det sker på bekostnad av publikens koncentration och engagemang.