När den 18-åriga Joannas (Nikki Hanseblad) dyra ADHD-medicin börjar ta slut riskerar hon att bli hatad av sin omgivning. Utan medicinen sprakar och blinkar det i hjärnan och Joanna är övertygad om att ingen kommer att tycka om henne. Hon är nu i desperat behov av pengar. Men med en pappa (Shanti Roney) som är deprimerad och hemmasittande sedan hennes mammas död och knappt har råd att betala mat eller el, blir det knepig. Extra problematiskt blir det när hon möter Audrey (Melina Paukkonen) i plugget och börjar utveckla känslor för henne.
I kärlekshistorien och coming-of-age dramat Så jävla easy going brottas Joanna med att våga ta av sig masken och blottställa sig själv inför andra. Men också med att själv lära känna och tycka om personen där under. Då alla riskerar att avslöja henne om de kommer för nära så riskerar också hon att stöta bort dem som hon själv vill komma nära. I ett virrvarr av osanningar och uppdiktade nödlösningar blir det inte lättare med en diagnos som får allt att bli helt skitmaxat och som du själv måste förhålla dig till, men inte vill definieras av.
Men vem är Joanna under sin mask? En vanlig åkomma bland just tonårsfilmer (den här är inget undantag) är att de attribut som karaktärerna ska gestalta ofta känns forcerade. Det läggs så mycket fokus på att visa vad och varför de känner något att det tar fokus ifrån själva känslan, att faktiskt kunna känna med dem. För under allt det där, så finns det en fin och underhållande, men kanske framför allt viktig berättelse. Med ett tema många kommer att kunna relatera till och förhoppningsvis ta lärdom av.
Jag önskar bara att, liksom när Joanna kommer ner under ytan på den lokala badhuspoolen, där allt kommer naturligt och hon kan känna sig fri från allt det konstlade där uppe. Att Så jävla easy going hade kommit under ytan oftare.
