”Det var surrealistiskt att se sig själv skådespela”

Nikki Hanseblad och Melina Benett Paukkonen om skådespelardebuten i Så jävla easy going. 

Filmatiseringar av ungdomsboksförfattaren Jenny Jägerfelds böcker avlöser varandra i vår. Så jävla easy going handlar om den 18-åriga Joanna som inte har råd att hämta ut sin ADHD-medicin vilket utmynnar i en rad missförstånd, kortslutningar i hjärnan och förstås kärlek. 

Nikki Hanseblad och Melina Benett Paukkonen som spelar filmens Joanna och Audrey är två nykomlingar som halkade in på filminspelningen via Filmcafé och sin bonusmammas inlägg på Instagram. När vi pratar på zoom märker jag att det finns tydliga likheter mellan dem och deras karaktärer. Melina är kolugn, Nikki vänder upp och ner på sin telefon så att ljudet och hon själv med jämna mellanrum försvinner. 

Hur skiljer sig Så jävla easy going från alla andra tonårskärleksfilmer därute?
Melina: Den är inte rädd för att ta i de lite tyngre ämnena. Den behandlar ADHD, depression och självförakt, samtidigt som den är väldigt rolig. En film som man ska kunna känna igen sig i, om man är ung eller om man har varit ung.
Nikki: När Joanna träffar Audrey känner hon att hon duger för första gången. Och att det finns någon som bry sig om henne och någon som hon bryr sig mycket om. De kompletterar varandra på ett magiskt sätt. 

Vad tyckte ni som debutanter var det absolut svåraste med filminspelningen? 
M: Allting var svårt till en början. Vi visste inte alls vad vi skulle förbereda oss på… 
N: Men det var väldigt spännande.
M: Ja, det är absolut det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Det finns en scen i filmen där jag skjutsar Joanna på min cykel. Och jag har aldrig skjutsat någon på cykeln förut. Jag var så sjukt nervös. Men sedan när jag körde så gick det så jävla bra! Och det var helt galet roligt. Inte alls så svårt som jag trodde. 

Joanna har ADHD som sagt och upplever allt intensivt. Hur gestaltar man en diagnos utan att det blir överspelat?
N: Jag tror inte att jag tänkte så mycket på den höga intensiteten innan vi började spela in. En skådespelarcoach som jag träffade innan sa till mig: försök hela tiden att ha en inre dialog i ditt huvud för då syns det i ditt ansikte. Jag tänkte inte: nu ska jag spela ADHD och vara den här diagnosen, utan snarare - så här gör Joanna, hon är stissig nu. När jag ser intervjuer som vi hade off-cam så ser jag att jag gick in i min roll - för såhär ser jag inte ut! Jag ser mig flacka jättemycket med blicken. 

I verkligheten är ni några år äldre än era karaktärer. Hur minns ni er gymnasietid?
M: Jag höll på att hitta mig själv. Jag testade en massa olika stilar, olika frisyrer, färgade håret, hade lila hår ett tag. Försökte hitta en slags tillhörighet. Vilken grupp ska man hänga med, vilka kompisar ska man ha. Men det lugnade ned sig när jag insåg att jag vill hålla på med teater.
N: Jag hade svårt att veta vad jag gjorde för min skull och vad jag gjorde för andras skull. Tänkte mycket på vad andra förväntade sig av mig. 

Ni startade ett konto på instagram för att folk skulle få syn på er. Vad är er relation till sociala medier?
N: Nej, det är det som är grejen. Jag är dålig på sociala medier. När vi skulle skapa det här kontot, visste jag inte ens hur man lägger in text på stories.
M: Jag är inte aktiv på instagram nu men det var jag mycket under gymnasiet tills jag insåg att det blev lite too much.

Men varför startade ni @nikkiochmelina-kontot då?
M: Vi pratade om att folk hellre vill gå på bio om de känner igen skådespelarna eller regissören. Man är lite rädd för nya grejer. Vi tänkte att det vore bra om folk hade sett våra ansikten och visste vilka vi var innan filmen kom ut. Vi ville skapa någon slags ”fanbase” som skulle vara taggade, sprida vad vi gör osv.
N: I början satsade vi på det för fullt och gjorde en stor grej av det, vi kollade hur man får en massa följare på kort tid, men nu har vi lugnat oss lite. Det är kul, men vi lägger mest upp grejer från filminspelningen, och från filmen. Vi har släppt den här initiala idén med att få sjukt många följare, för vi insåg att det bara förstör. 

Ja, det är ett heltidsjobb. 
N: Men det är fan svårt att lägga ut saker som är intressanta. Man känner bara: det här bryr sig fan ingen om. Den grejen måste man släppa om man vill ha ett konto på sociala medier.

Hur var det att se sig själv på storduk?
N: Jag låg nere på golvet och såg typ tio procent av filmen för jag höll för ögonen. Det var jätteroligt.
M: Första gången vi kollade satt jag och mådde illa genom hela filmen för det var så surrealistiskt och märkligt eftersom man aldrig sett sig själv på det sättet.
N: När vi sett den första gången och lämnade salongen var vi helt tomma. Vi kollade på varandra och kunde inte säga någonting. Det var en så jävla konstig känsla. Vad var det som hände nyss? 

Så jävla easy going har biopremiär den 25 februari.