Alla kan intrigen i Robin Hood, så varför denna tvångstanke att göra en ny version vart tionde år? Nytt den här gången är att Robin Hood har tappat sin humor för att istället bara viska och hålla tal.
Humorn är förflyttad till birollerna, bland annat Max Von Sydow som blind 84-årig styvfar som glatt meddelar att han har vaknat med stånd. Ridley Scott har låtit kompositören Marc Streitenfeld morfa ihop bardens luta (texterna är skrattretande) med något som liknar James Horners musik till Avatar. Lil’ Jon, som för övrigt är namnet på en rappare, sjunger visor om stora kvinnor, mjöd och död och Cate Blanchetts Marion är ett slags smutsigare Penelope, som med högt huvud väntar på sin man i krig.
Robin Hoods uppdrag, att ena folket mot kungamakten är populistiskt, men också ädelmysigt. Det är lätt att omfamna (särskilt i dessa dagar då Hakan och Hakan ska gifta sig och SVT tror att det ingår i deras public service-uppdrag att rapportera om det. ) Filmen innehåller även riddare, rustningar, symboler, chaps, honungsodling, munkar, frisk luft, naturlig skönhet, svält, dalar, fantastiskt vackra hästar, hav som piskar mot vita klippor, spröda björklöv i skog där solen letar sig igenom, skepp och blodbad. Det är objektivt underbart.