Råttfångaren

Den gamla sagan om råttfångaren som kallas till byn för att locka bort råttorna, men som i slutändan i stället snor barnen, fungerar endast som en flyktig allusion i Lynne Ramsays debutfilm. Här är det sopåkarna som, efter månader av strejk, iklädda full krigsmundering tar upp striden mot råttorna. Men scenen är bara en bisats i filmen. Egentligen handlar det om några veckor i tolvårige James liv i ett fattigt arbetarkvarter i 70-talets Glasgow. Ansatsen i filmen är lysande. En pojke springer från sin mamma ner till ån för att leka med James. De börjar låtsasbråka och snart ligger pojken med ansiktet nedåt i den förorenade ån, död. James springer därifrån, utan att riktigt fatta vad som har hänt. Vi, publiken, som lurats att tro att den döde pojken är filmens huvudroll, tappar en stund riktningen. Men [I]Råttfångaren[/I] fångar snart in oss igen. Den visar, i korta disparata sekvenser, James förvirring efter kamratens död, hans sökande efter en identitet, slitningen mellan kvarterets tuffa grabbar, en yngre tafatt kamrat och en ett par år äldre och sexuellt betydligt mer erfaren flickvän. Ån och sopsäckarna spelar en inte obetydlig roll i filmen. De är med i så gott som varje scen; gator belamrade med svarta sopsäckar befolkade av ett otal råttor, den smutsiga ån, också den full av saker folk kastat. Uppväxtdramer är en egen liten subgenre inom filmen, och [I]Råttfångaren[/I] sällar sig till senare små pärlor som [I]Small Faces, Rosie[/I] och [I]13 någonting[/I] med sin rättframma, osminkat ärliga ton, sin vägran att väja för svåra ämnen och sitt skickliga handlag med de unga skådespelarna. William Eadie är minimalistisk i rollen som James, men han träffar rätt i varje ansiktsskiftning, varje replik. Även de andra skådespelarna imponerar. [I]Råttfångaren[/I] är som helhet en film av underdrifter: fotots brungrå-korniga prägel, tidsfärgen som snarare är antydd än fångad, ljudspåret som plötsligt och med stor effekt tystnar helt. Och det är en lättnad och skön omväxling att se en skildring från underklassens Glasgow som innehåller mer av kärlek än våld och förtvivlan. I slutscenerna, där det förfallna arbetarhemmet byts ut mot ett nybyggt hus mitt bland guldgula och vajande sädesfält utanför staden, finns ett starkt uttryckt hopp om förbättring och försoning. (Premiär 4 februari)