Svenska kyrkans präst i Thailand, Krister (Kjell Bergqvist), skiter fullständigt i kristna ideal. Han spelar och super bort de pengar som avsatts för att bygga en ny kyrka, och spenderar ofta en och annan natt i arresten. När den mer traditionella prästen Carro (Eva Röse) kommer ner för att arrangera invigningen av den nya kyrkan finns knappt en betonggrund. Om bara en vecka ska Sveriges stadsminister klippa invigningsbandet. Hur ska hon kunna fixa en kyrka och få pli på Krister under så kort tid?
Prästen i paradiset går till stor del ut på att Kjell Bergqvist är Kjell Bergqvist, och att Eva Röse pratar väldigt fort. Det roligaste skämtet i hela filmen är när en norsk präst kallar Krister för Anti-Krister, vilket innebär att nivån är ganska låg. Det blir en hel del överdrivna svettfläckar, dålig engelska som blandas med svenska ord och slapstickliknande slagsmål. I nästan varje scen håller någon i en öl av ett visst märke, med etiketten fint vänd mot kameran. Det blir nästintill parodiskt.
Historien är svår att engagera sig i eftersom den är så otroligt förutsägbar och dessutom lite ihålig. Filmen känns mest som en ursäkt för att delar av den svenska skådespelarkåren ska få åka på firmafest till Thailand.
Kanske är detta metahumor? Kanske är skämtet att filmen överhuvudtaget gjorts? Är varje scen en ironisk drift med svenska semesterkomedier? Det är med största sannolikhet önsketänkande. Filmen är troligtvis tänkt att vara rolig och sevärd, men den misslyckas på båda punkterna.
