Powder

Anslaget är dramatiskt, stråkarna arbetar febrilt, regnet störtar ner och en ambulans kommer åkande med en havande kvinna som har träffats av blixten. Modern dör men barnet överlever, dock inte utan men: den lilla varelsen saknar helt pigment och har en abnorm hjärnverksamhet. Vad är detta för en film? En rysare om utomjordiska varelser? En melodram om naturens hämnd i ett högteknologiskt samhälle? Döm om min förvåning när Powder visar sig vara en riktigt sentimental Kristus-berättelse, en såsig portion humanistisk andlighet inför det kommande årtusendet. Powder är alltså namnet på det stackars barnet som överges av den chockerade fadern och istället uppfostras av sina farföräldrar. När vi kommer in i handlingen, igen, har de sistnämnda dött och Powder måste ut och konfrontera världen. För att få in lite spänning i filmen ska han nödvändigtvis utsättas för den värsta tortyr en tonårig albino med lila ögon kan tänkas utsättas för, plats på en manlig ungdomsvårdsskola. Det är tur för Powder att det finns kontaktlinser och att han dessutom har ett fotografiskt minne, förmågan att läsa andra människors tankar och ständigt är elektriskt laddad, toppen när man ska köra några tricks för killarna, sämre när det åskar ute. Ett sådant här udda geni klarar sig naturligt nog inte särskilt bra ute bland det vanliga, intoleranta patrasket. Powders enda och hjärtskärande önskan att få komma tillbaka till farföräldrarnas gård spinner en gles väv mellan ömsom dramatiska, ömsom sentimentala händelser som så småningom leder fram till det saligt förklarade slutet. Märkligast är de dunkla, homosexuella underströmningarna som gestaltas av Jeff Goldblums spontana fysiklärare och i välväxta, halvnakna pojkkroppar. Återigen, vad är regissören Victor Salva ute efter att visa? Till slut sitter vi i alla fall där med moralkakan i knäet. Vi är alla del av varandra, och om vi bara slutade att låtsas, att ljuga, att döda, så skulle vi kunna leva i fred. Se där, ett universellt, panteistiskt budskap från en vitmålad (ingen Oscar till make-up-gänget) Kristus-gestalt iförd gängse collegekläder. Jag föredrar E.T, alla gånger.