Det finns en scen där Pippa Lee, filmens förvirrade huvudrollsinnehavare, tittar på den flera decennier äldre Herb (Alan Arkin) och säger typ: ”jag älskar att höra dig prata”.
Det är talande för hela produktionen. För är det någonting regissör och manusskrivare Rebecca Miller bjuder på är det väl utarbetade karaktärer som känns äkta och välspelade. Både Arkin och Robin Wright Penn (som spelar Pippa), ja till och med Keanu Reeves, som här får användning för sitt smått puckade ansiktsuttryck, är en fröjd för alla sinnen. Filmen handlar om Pippa Lee, en medelålders kvinna som har gift sig med en äldre man som nu, efter ett par hjärtattacker, har flyttat till ett seniorboende. Utåt sett är Lee nöjd med att ta hand om sin man, men via tillbakablickar (där Gossip Girls Blake Lively spelar den yngre versionen) får vi en inblick i Lees rebelliska sida som allt mer gör sig påmind. Visuellt är övergångarna från då- till nutid felfria, men Pippa Lees hemliga livskulle behöva ett berättarmässigt rött rep snarare än en tråd för att hålla ihop allt. Det saknas och resultatet är en samling småroliga, anekdotiska scener från en intressant karaktärs liv.
