Även om Pinocchio själv inte har några trådar så är det alldeles för många i Guillermo del Toros animerade stop-motion film om honom. Först följer vi den äldre mannen Geppetto som i denna version har en son som dör i en flygbombning under första världskriget, sedan är vi med syrsan Cricket som byggt bo i ett träd som Geppetto gör till trädockan Pinocchio och som en skogsande väcker till liv.
Därefter ligger fokus på att Cricket ska få den Pippi Långstrump-lika Pinocchio att börja skolan. Men såväl detta spår som Cricket försvinner då den rävlika cirkusdirektören Count Volpe lockar Pinocchio att i stället ansluta sig till hans cirkus. Därefter är vi ömsom i dödsriket, ömsom i en krigszon och i gapet på en valfisk, med mera. Men ingen plats eller person får riktigt fäste och precis när det är på väg att hända byter filmen spår. Och sångnumren låter tyvärr illa och känns meningslösa.
Som bäst är filmen när den berör far och son-relationer. När Pinocchio får höra att han är en börda för Geppetto gör det ont i hjärtat och blir en tydlig vändpunkt. Och då jämnårige Candelwick – som här är son till en sträng man högt uppsatt inom fascistregimen – ger sin far rätt i att han är svag bränner det också till.
Men dessa stunder skyndar filmen bort ifrån och det känns som att det del Toro verkligen vill prata om är Mussolini och krig. För detta tema dyker nämligen upp överallt och det känns nästan som att historien om Pinocchio är insprängd i en historia om fascismen än tvärtom. Men tyvärr får inte heller detta ämne breda ut sig.
Jag undrar också vem målgruppen är. Sättet Pinocchio är och pratar antyder att målgruppen är barn, men samtidigt är filmen väldigt mörk och verkar mest vilja prata om fascismen utan att förklara så att barn kan förstå ämnet. Slutet är omgjort efter publikprotester men känns så nihilistiskt att jag undrar vad del Toro egentligen ville berätta och var det försvann. Och så är det trist att alla karaktärer är män utom – typiskt nog – de två gudarna.
