Pettson & Findus

Det har påtalats många gånger förut, inte minst av undertecknad, men kan inte sägas tillräckligt många gånger: de flesta filmare räds tystnaden. Så tyvärr även gänget bakom denna animerade långfilm efter den populära barnboksserien om den kärvänlige men buttre gubben Pettson och hans ystra katt Findus. Utifrån en ramberättelse där duon sitter i en igloo och inväntar att en snöstorm ska bedarra, berättas fem korta historier, ordagrant tagna från nämnda böcker. Men trots denna bokstavstrogenhet har man missat delar av den anarkism och, framförallt, det stilla kaos som gör läsning av förlagorna så angenäm. Katten Findus har utrustats med en skrikig (vi talar om öronbedövande diskant) barnslighet som inte riktigt rimmar med originalets ande, vilket är illa nog; men än värre är att regissör Kaminski har känt sig tvungen att fylla ljudbandet till bristningsgränsen. Det rör sig tacksamt nog oftast om passande barnvisor, men de återkommer tyvärr med en förödande frekvens. Bäst exemplifierat är det av scenen där Pettson och Findus sitter i en eka på den lilla insjön och fiskar. Pettson noterar rofullt hur tyst och skönt det är på sjön - samtidigt som ljudbandet pumpar på med någon slags barnvänlig muzak. Illa! Detta är detaljer, mycket störande sådana, men som tur är inte totalt överskuggande. I de tre senare av de fem episoderna hittar filmmakarna rätt ton, infallen blir fler, den livgivande kontrasten mellan de två temperamenten blir mer tydlig och livet i den lilla gården närmar sig de komiska höjder som finns i böckerna. Hela vägen fram orkar filmen emellertid inte, men så hade den en ganska brant uppförsbacke redan från början. Förväntningarna var höga och många. Självklart främst på grund av de här omtjatade och av många älskade förlagorna, men även på grund av TV-serien som gick för några år sedan, där Ingvar Hirdwall med grym inlevelse visade hur man levandegör en tecknad gubbstrutt med attityd.