Perfect Strangers

Oj, en liten anspråkslös överraskning från Nya Zeeland. En suspensehistoria som börjar som en film som handlar om en kvinna som blir kidnappad av en mystisk främling, men som efter en handfull oväntade intrigvändningar slutar som något helt annat. Ett grepp som tas redan under förtexterna då ett suggestivt huggande ljud och besvärade stön visar sig vara huvudpersonen Melanie som skär lök. Sedan fortsätter regissören Gaylene Preston i samma stil. Hon driver lekfullt med genrekonventionerna och spelar på publikens förutsägbara förväntningar på hur historien ska fortsätta. Ibland övertydligt, genom att drämma i med dramatisk musik till rätt neutrala scener, men oftast genom smarta intrigvändningar. En kollega sa en gång, att den största risken med att jobba som filmkritiker är att man ser så mycket mainstreamfilm att man till sist tycker att allt som är bara är det minsta annorlunda också är bra. Jag tror han har fel. Jag tror att det är långt ifrån bara proffstyckare som idag nickar till när handlingen i filmer allt mera lutar sig tillbaka på nötta genrekonventioner. Feghet är det mest spridda varumärket inom dagens filmindustri, men varje gång man trott sig kunna garantera inkomstbringande filmer genom att hålla sig till gedigna format, så har till sist alltid publiken tröttnat. [I]Perfect Strangers[/I] är en habilt berättad historia med en modest budget, men några få grepp i manusarbetet räcker för att den ska sticka ut ordentligt i den jämngrå filmrepertoaren. Fast, visst, regissören har stor hjälp av sina skådespelare. Sam Neill som ju kan växla mellan sympatisk och ytterst obehaglig på bara ett ögonblick. Och så Rachel Blake (som en del kanske känner igen från mästerliga [I]Lantana[/I]) som gör ett styvt jobb med att gestalta sin Melanie -- en tuff kvinna med skinn på näsan som ändå hemfaller åt en smått psykotisk ömtålighet. Tillsammans gör de en schyst outsiderfilm, aldrig svår nog att bli arty, aldrig korkad nog för att bli mainstream.