Wim Wenders sammanfogar snyggt sitt eget konstnärskap med filmen Perfect Days. Här finns referenser till författaren Patricia Highsmith vars roman låg bakom hans internationella genombrott Den amerikanska vännen från 1977.
Perfect Days har fått sin titel från Lou Reeds låt ”Perfect Day”. Flera av Lou Reeds alster svävar som en ande över filmen, och hörs.
Musiken i filmen är vald med omsorg och säger mycket om filmens huvudperson utan att egentliga göra det. Men både Patti Smith och Van Morrisson berättar om en man som valde en annan väg. För det har lokalvårdaren Hirayama (Koji Yakusho) gjort. En fantastisk stark rollpresentation. Han lever sitt liv efter rutin. Varje dag städar han Tokyos toaletter och lyssnar på sina kassetter.
I skenet av Tokyo Skytree vattnar han sina växter eller drömmer om trädtopparnas grönska. För det är det storslagna i det lilla som Perfect Days tar fasta på. Hirayama betraktar omvärlden med värme och glädje. Den som förväntar sig fart kommer att bli besviken. Vår tysta huvudpersons inrutade liv får styra. Det hettar dock till när en systerdotter dyker upp och vissa svar ges till svunna familjerelationer. Men annars är det en berättelse om kärlek. Förlorad eller saknad.
Att Hirayama läser William Faulkners ”De vilda palmerna” varje kväll säger mycket. Kanske han identifierar sig med det unga kärleksparet som får lida på grund av sin romantiska syn på världen. För han har valt sitt liv och valt bort något annat. Eller blivit bortvald. Wenders berättelse är mångbottnad. Och när slutet påminner om Call Me by Your Name och ebbar ut till tonerna av Nina Simones ”Feeling Good” är det svårt att inte bli berörd.
