Jag tycker om Ulf Stark, främst förstås för att [I]Dårfinkar och Dönickar[/I] hade kultstatus i min lågstadieskola. Senare har jag också förstått att han skriver manus på sina egna böcker och ibland andras, som [I]Tsatsiki, morsan och polisen[/I]. Klart man blir lite förväntansfull när han släpper något nytt. Det hjälper också att filmens regissör Anders Gustafsson har gått Danska Filmskolan (vilket i det Skandinaviska dags¬läget är lite som att ha pryat hos Fellini). Han är inte slav till texten utan använder subtilt och framgångsrikt kameraföring och andra rent filmiska tekniker för att kommunicera psykologiska poänger.
Jag skrattar ändå då jag läser att Gustafsson inte vill kalla [I]Percy, Buffalo Bill och jag[/I] en nostalgisk epokfilm. Nonsens. Självbiografiska berättelser om barndomssomrar på skärgårdsöar är nostalgiska per definition och utspelar de sig dessutom på 50-talet slinker det garanterat med ett par äppelknyckarbyxor och en insektssamling någonstans. Nej, snarare skulle jag väl kalla [I]Percy[/I] en perfekt epokfilm. Småkillarna tillhör verkligen en annan tid där de rätar ut spik, saltar fil och trippar på Dorés Bibel. Sådan välavvägd nostalgi dominerar filmen i långa stycken och själv gillar jag det. Men jag undrar också ifall dagens tio- eller tolvåringar verkligen fattar eller orkar bry sig om hur fantasin fungerade innan folk hade tv?
I övrigt har jag inte många protester. Busfröt Percy hälsar på hos alldaglige Uffe under sommarlovet hos farföräldrarna, trots att ingen riktigt vill ha honom där. Inte ens Uffe, eftersom han helt korrekt anar att hans uppvaktning av lilla Pia kommer att gå åt skogen med en karismatisk polare i faggorna. Tanken är väl att Ulfs första svartsjuke¬plågor ska reflekteras i farföräldrarnas plikt¬äktenskap på ett sätt som säger något fint om kärleken. Det fungerar inte riktigt. Problemen i vuxen¬generationen är så trovärdigt komplicerade att den naiva lösningen känns lite väl lättvindig, medan valpkärleken är ett gäspkalas för oss som redan har fått hångla.
Det är när vildbasaren Percy blir världsapolare med Uffes argsinta farfar som det blir verklig spänning i relationerna. Börje Ahlstedt gör en underbar förvandling från gormande monster till plirig lurifax medan familjen får hantera att de inte själv har kunnat nå honom. I stället för den första förälskelsen är det denna första besvikelsen som förändrar Uffe under sommaren. Det där med att bara vara sig själv, det är helt enkelt inte nog för att vara favoriten. Hur hanterar man det, frågar sig filmen, och kommer med några faktiskt rätt konstruktiva och tidvis nog så underhållande förslag.Skådespelare:
Regi:
