Det har gått sex år sedan säkerhetsvakten Paul Blart (Kevin James) räddade sitt köpcenter från att rånas av ett parkourgäng med mobbarmentalitet. Hans hjältestatus har falnat, hans fru har lämnat honom och hans mamma har dött. Kanske kan han muntras upp av en resa till det årliga konventet för säkerhetsvakter i Las Vegas – men vem hade kunnat ana att de därt lurar ett nätverk av konsttjuvar?
Varför det gjorts en andra film om Paul Blart är oklart, speciellt eftersom denna film i princip är en exakt kopia av den första. I ett försök att öka underhållningsvärdet har uppföljaren kryddats med en hawaiiskjorta och fler för korta byxor, men allt annat är identiskt. Humorn bygger nästan uteslutande på Blarts klumpighet. Han springer in i glasrutor, dansar på sin segway och blir misshandlad av en fågel. Då och då faller det in i ren fat shaming, och även i denna film står hans diabetes för en stor del av skämten. Roligt? Nej.
Visst finns det scener som går att skratta åt om en känner sig välvilligt inställd, men på det stora hela faller filmen platt. Det finns liksom inget som håller den flytande. Historien är ihålig och förutsägbar, skämten återanvända och skådespelet onödigt överdrivet. Visst, den tänkta målgruppen är troligtvis 12-åringar i sockerchock, men de förtjänar högre kvalité. Eller åtminstone ett högre tempo. Den här typen av film får liksom inte vara långtråkig.
