Människokroppar huggna till filébitar. Väggar färgade av expressionistiskt blodstänk. Den lilla flickan Leena (Isabelle Fuhrman) har gått bärsärkagång med vass blyertspenna och brinnande psykos på ett estniskt mentalsjukhus. Nästa destination? Connecticut. Hon har fått syn på en efterlysning om en bortsprungen rikemansflicka och visst är de rätt lika. Värt ett försök, tänker Leena, börjar kalla sig själv för Esther och sätter sig på nästa flyg mot väst.
First Kill är ett sladdsyskon till Jaume Collet-Serras mörkt humoristiska, och stundtals blodisande, Orphan från 2009. Första filmen förlitade sig på att man kände ett växande obehag om att någonting är förbannat jävla fel med den där lismande flicktanten. Det gjorde man. När det sedermera avslöjades att den lilla flickan egentligen är en fullvuxen psykopat fast i en barnakropp förbyttes obehaget mot skräck. Men det vet man ju såklart redan från första ruta i First Kill. I stället tar uppföljaren omständliga omvägar för att hitta någon form av existensberättigande.
Det visar sig att den burgna Connecticutfamiljen sitter på mörka hemligheter och Leena hamnar i den tokiga överklassmamman Tricia (Julia Stiles) våld. Hon tvingas att fortsätta låtsas vara Esther och alla hennes trumf på hand är förlorade. Många om och men, lite skräck. Jag bryr mig inte nämnvärt om ett ljummet berättat familjedrama när man blev bortskämd med sensationalistisk pulp i första filmen. Dessutom är den stilsäkra regissören Collet-Serra utbytt och det analogt kontrastrika fotot ersatt med digitalt slask.
Behövdes en uppföljare? Nej.
