Vågen av svenska krigs- och katastroffilmer fortsätter! Efter Jimmie, Innan vintern kommer och Den blomstertid nu kommer står Operation Ragnarök på tur. Egentligen blev inspelningen klar för flera år sedan, men med svajig finansiering har efterarbetet försvårats och stora delar har crowdfundats av zombieentusiaster.
I huvudrollen ser vi Jonas Malmsjö som Nils, arketypen av en flaggviftande machorasse. När han efter ett svettigt pass på gymmet sätter sig på sin moppe för att åka hem kolliderar han med tre svenskiranier i ett vrålåk, två vulgära pizzabagare som inte är främmande för våld och en besvärad läkarstudent. Se där filmens första konfliktlinje: suedis vs blattar (för att använda filmens lingo). När en ubåt kort därefter kraschar in i Landskronas hamn sprids ett aggressivt zombievirus och de enda som klarar sig undan är just dessa individer och deras familjer. De söker skydd i stadens citadell och tvingas nu göra gemensam sak av att slåss mot den nya fienden. Det blir mycket ”ta dina jävla kebabrullar och dra åt helvete!” innan något sådant är möjligt.
Jag har känt stor förvirring inför den här recensionen. Är filmen ironisk? Är jag oförmögen att uppskatta b-filmsestetiken? Är det ens en b-film? Jag är fullt medveten om att jag slår in en öppen dörr genom att dissa den, men hur jag än försöker hittar jag ingen väg runt det: detta är bara inte bra. Karaktärerna är parodiskt platta, dialogen som hämtad ur en svensk 90-talssåpopera och tonalt är filmen överallt; det skiftar mellan bombastiskt och ödesmättat till farsartat utan vidare. Intrigen är delvis spännande men hade blivit bättre utan den hopplösa Romeo och Julia-berättelsen som försöker krysta fram en samtidspolitisk poäng.
Måhända jag får äta upp mina ord när Operation Ragnarök uppnår kultstatus någon gång i framtiden, som Charlotte Wiberg förutspår i FLM. Det ska sägas att den ledsna betygsmileyn är lite missvisande. Jag hade stundtals kul när jag såg den här filmen, men av fel anledning, är jag rädd.
