Open Water

[I]Open Water[/I] är en märklig och grym liten film. I början gläds jag åt lågbudgetutseendet och den sjaskiga dialogen som ger en känsla av realism ungefär på samma sätt som [I]Blair Witch Project[/I] gjorde. Men när det dykande paret Susan och Daniel efter en ganska kort upptakt blir lämnade på öppet hav med hajar cirklandes runt benen upphör filmen att vara underhållning och blir någonting annat. Det är en timmes kamp mot döden på ett plan som gör mig ganska illa berörd. Det är inte spännande, dramatiskt eller skrämmande på ett intressant eller kittlande sätt, det är rätt och slätt ångestframkallande och obehagligt. Detta skulle inte behöva vara negativt om det var så att Chris Kentis ville berätta något med [I]Open Water[/I] men för oss som redan förstått att det verkar som en trist semesterplan att bli kvarlämnad till havs och biten av hajar finns det ingenting att hämta. Och det osminkade och realistiska som verkade spännande i början ger bara filmen ett ganska äckligt snuffskimmer. På något sätt kanske man borde applådera [I]Open Water[/I] för att den inte lämnar en oberörd. Men jag har väldigt svårt att acceptera att jag känner så starkt som jag ändå gör efter filmens slut av en så pass menlös historia. Och även om det är skönt med ett mikrofokus (två pers, ett gäng hajar) som motvikt till alla trista mega-apokalyps-rullar som dominerat genren ett tag är det liksom bortom alla proportioner att känna sig Dogma-manglad av en egentligen helt ordinär katastrof-film. Jag är väldigt kluven till Open Water men min magkänsla är att den suger. Men den är också förbannat effektiv och jag ska inte svära på att jag ser den med andra ögon nästa gång jag ser den.