Ni vet längst ner på amerikanska bioaffischer, där de brukar lägga en liten tunn ram kring någon gammal räv som dyker upp i filmerna som hastigast? I nio fall av tio är denna räv Chris Walken. I Om Gud vill är det Loffe Carlsson. Enligt Amir Chamdin är Loffe "en av våra mest underskattade skådespelare". Herrejesus. Nåväl. Om Gud vill börjar så bra. Vi befinner oss i ett sjudande sommarstockholm 1975, den hetaste sommaren på decennier. Juan packar frukt i Årstahallarna och städar på McDonald's i väntan på att hans fru ska komma efter till Sverige. Man hade kunnat göra så mycket mer av växelverkan mellan historien om Juan och arkivmaterial från en tid då man trodde att det bästa sättet att integrera nyanlända invandrare var att spela "Du gamla du fria" för dem på en liten skivspelare. Men dessvärre blir det aldrig mer än just tidsmarkörer som inte förmår ge fart åt historien. Framför allt för att här knappast finns någon historia att tala om. Amir Chamdins långfilmsdebut hade kunnat bli ett småtrevligt bidrag bland årets novellfilmer, men i det långa formatet håller den tyvärr inte. Och visst kan man rädda mycket både vad gäller risiga repliker och dåligt agerande genom att låta syrianen Juan och finska Juli mötas i en gemensam knagglig engelska. Men inte allt. Crille Forsbergs svartvita foto är fint, dock. Han har skickligt beskurit stadsmiljöerna för att kompensera bristen på ekonomiska möjligheter att klä om hela staden i 70-talsskrud.Skådespelare:
Regi:
