I den argentinska duon Mariano Cohns och Gastón Duprats metakomedi Official Competition väger tunga filmpriser olika, beroende på vem man frågar. En nybliven 80-åring, tillika läkemedelsmagnat, kontemplerar från sitt skrytiga kontor hur eftervärlden kommer minnas honom. Sannolikt som något av ett kapitalistsvin. Mannens plötsliga ingivelse att ge något tillbaka - kanske en bro, eller en film. Ja, ett mästerverk som vinner priser - motiveras alltså av fåfänga snarare än filantropi.
Dyra bokrättigheter upphandlas - den åldrade affärsmannen läser räkningen men knappast den Nobelprisade boken - och den visionära filmskaparen Lola anlitas. I röd, permanentad hårman och med kolsvart cigarill i mungipan gör Penélope Cruz en gräll karikatyr av den svåra och kompromisslösa konstnären. Hade Cruz inte varit en så pass skicklig komedienn hade det fallit platt. Istället leder hon med fast hand en lika utdragen som konfliktladdad repetition med filmens två huvudrollsinnehavare: den fåfänga filmstjärnan Félix (Antonio Banderas) och den meriterade teatermannen Iván (Oscar Martínez).
Banderas hänger sig i ett lustfyllt karaktärs(själv)mord. Med stor värme spelar han en aktör vars avsevärda talang ofta glöms på grund av hans tvålfagra utseende och fallenhet för tvivelaktiga rollval på andra sidan Atlanten. Inte helt olikt Banderas egna Hollywoodbestyr med andra ord.
I motsats är Iván åtminstone på ytan en man som sätter verkshöjd framför berömmelse, priser eller ekonomisk vinning, och är av Martínez spelad med huvudet buret högt. Även så när han i sin loge repeterar ett tacktal framför spegeln, där han gör gällande att det till skillnad från Félix, som han förövrigt inte tål, vore principiellt omöjligt för honom att ta emot en Oscar och livnära den absurda villfarelsen att man skulle kunna tävla i konst. Men bara tanken på den gyllene statyetten blottar förstås en spricka i Iváns högfärdiga fasad. För om något har repetitionerna redan urartat i en småaktig kraftmätning mellan de två skådespelarna.
Official Competition jabbar hela tiden filmbranschen i sidan. Men bara precis så pass försiktigt att ingen rimligtvis kan ta anstöt. Det lär knappast varit för att filmen klivit på några ömma tår som den gick lottlös från filmfestivalen i Venedigs officiella tävlan. Snarare för att filmen trots upprepade försök att närma sig frågor om exempelvis “fin” och “ful” kultur nöjer sig med att vara en farsartad bagatell. Som sådan är den trots sina tendenser till långrandighet oftast underhållande. Inte minst tack vare Cruz, Banderas och Martínez flyhänta yrkesskicklighet.
