Odysseus blick

I ett av mina filmlexikon hittar man den 60-årige, grekiske regissören Theo Angelopoulos mellan Julie Andrews och Ann-Margret. Filmvärlden är stor, här finns plats för många. Men mästarna är få, och de flesta i dag antingen döda eller i en ålder att de kunde varit farsa till Angelopoulos; Kurosawa, Bresson, Antonioni, Bergman. Scorsese och Yimou är juniorer i sammanhanget och nog är det ironiskt att både Kusturica och Kieslowski, av olika skäl, rapporterat att de tänker sluta med film. Jo, jag sätter siktet högt. Det är nämligen en inte helt avundsvärd uppgift att sätta sig ner och skriva en recension som gör Odysseus blick full rättvisa. Det här är tre timmar film att känna sig privilegierad att få se. För några kvällar sedan fick jag frågan om vilken film jag skulle skicka någon på om jag idag ville att de skulle se Filmen Film. Någon som inte bara använde sig av filmmediets alla möjligheter, utan kanske också någon som vidgade dess gränser, som vävde samman film, lyrik, musik, skådespeleri, moral, politik till den grannaste filmgobeläng att betrakta just nu.Beskrivningen står för Angelopoulos. Jag skulle ägna halva det här utrymmet åt en lovsång över hans vandrande kamera, den eviga panoreringen, den ständiga rörelsen, det eviga sökandet. Hans fyra timmar långa mästerverk Turnéskådespelarna (1975) innehöll - 80 tagningar! Och jag skulle kunna jaga adjektiv en hel kväll för att försöka klä i ord den förkrossande skönhet och smärta som kanske bara Angelopoulos är mäktig i sina helbilder. Hur en enda kamerainställning blir till den tavla Turner aldrig hann måla. Men det skulle likväl aldrig kunna bli helt rättvisande.Mina detaljkunskaper om Homeros Odysséen är alltför blygsamma för en analys av vad Angelopoulos nyttjat och vad han förkastat. Men Harvey Keitels regissör A, A som i Angelopoulos, har i varje fall inte råkat i onåd hos Poseidon. Han återvänder efter 35 års exil i USA till sin hemstad i Grekland för att visa en av sina kontroversiella filmer. Vi får höra några citat från visningen och ett av dem, "hur många gränser måste man passera innan man har kommit hem" är väl nånstans lika giltigt för såväl Odysseus som Angelopoulos.Efter visningen ger sig A ut på vad han kallar en personlig resa. Han har snubblat över informationen att tre rullar från bröderna Maniakis filmproduktion i början av seklet fortfarande ligger oframkallade i något filmarkiv. A är besatt att tanken att få se denna den första filmen, den första blicken, och ger sig ut på en lång resa, genom tid och rum, över hela Balkan. Vemodiga tillbakablickar varvas med politiska imperativ över samtiden. I en genial nyårssekvens skildrar Angelopoulos med lika mängd effektivitet som originalitet Stalins intåg, i en annan visuell fullträff får vi se Lenins uttåg.Det är naturligtvis en svidande ironi att den första blicken, den eventuellt första oskuldsfulla sanningen, till slut upphittas just i ett filmarkiv (skött av en praktfull Erland Josephson) i ett brinnande Sarajevo. Och inte mindre slagkraftig i en sorts självironi är Angelopoulos när han inte förrän i den hypnotiska slutscenen avtäcker de försvunna blickarna på den vita duken.Således slutar alltså årets, så här långt, två i särklass bästa filmer, Underground och Odysseus blick, med pessimistisk klangbotten i den krigshärd som en gång hette Jugoslavien. Kusturica har, i Sverige inte minst i en ensidig kampanj i Dagens Nyheter, fått ta hur mycket stryk som helst för att han inte gjorde en politiskt korrekt propagandafilm mot Serbien. Möjligen kommer Angelopoulos att väcka ont blod i samma läger med sin ungdomsorkester i Sarajevo, som kommer ut varje gång det blir dimma, då krypskyttarna tvingas lägga ner sina vapen. En orkester bestående av serber, muslimer och kroater. Är Slavenka Drakulic tillfrågad?