Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin) söker tvåsamheten på varsin kant, men inte den konventionella tryggheten med villa, Volvo och vovve. Snarare söker de någon som känner och förstår dem.
Em menar att bland världens sju miljarder ändå unika människor borde det rimligtvis finnas någon för var och en. När de båda träffas under närmast farsartade omständigheter i ett äkta pars sovrum verkar deras respektive famlande vara över. Det dröjer inte länge innan de cabbar ner Ems pappas Saab och sätter kurs mot Torneå för att sno en cello till hennes syster. Allting går inte helt som planerat och likt många tidigare par på rymmen halkar Isak och Em in på en kriminell bana.
Det grymma landet, Terrence Malicks poetiska liksom stilbildande kärlek på rymmen-film, ryms med säkerhet innanför Andreas Öhmans popkulturella referensram. Om det vittnar inte bara Isaks förslitna jeansuniform, utan ibland även Niklas Johanssons följsamma handkamera och många tjusiga landskapsvyer dränkta i kvällssol. Men det får trängas med så mycket annat, exempelvis en kavalkad av popmusik från Tages till Shout Out Louds som ibland förtar fint filmade lappländska vidder och skogar. Tilltaget blir riktigt mellanmjölkigt när filmens titel accentueras med Bo Kaspers Orkesters Vi kommer aldrig att dö.
Liksom med Isaks jeansjacka tyngs filmen av en scenografi belamrad med loppisfynd, där varje orange lampskärm, retrotapet eller vinylspelare tycks vara noggrant utplacerade för att skapa en unicitet motsvarandes den hos alla världens sju miljarder. Istället framstår det som en av trevande hipsters påhejad fuskpatina, noggrant framtagen för att passa en generation svältfödd på Wes Anderson och Quentin Tarantino. Låt oss kalla det en estetik dikterad av tumblr-generationens banala känsla för andrahandsfynd.
Odödliga ser ut och känns lite som en livsstilsinriktad mikroblogg. Ett collage av snygga bilder på kassettband, övergivna byggnader och solnedgångar. Det innebär också att det är en väldigt tillgänglig film och under en ofta genant yta döljer sig ett ändå gott hantverk. Framförallt bjuder skådespelarna på fina insatser och personregin väger ofta upp för ett manus som tenderar att psykologisera karaktärerna som vore Freud fortfarande på modet.
