Och så kom Polly

Självförnedring, kroppsvätskor och eskalerande lögner är som vanligt stommen i den allt mer blomstrande subgenren masochistisk Ben Stiller-romkom. Här är är det John Hamburg, en av manusförfattarna bakom [I]Släkten är värst[/I] och [I]Zoolander[/I], som får lägga upp Stiller på tortyrbänken. Lika mycket en uppdatering av [I]Annie Hall[/I] och [I]Bringing up Baby[/I] för Bröderna Farrelly-generationen som en greatest hits-samling med Stillers alla trassliga losermän genom åren, börjar vi på en smekmånad i tropikerna. Sjukligt riskobenägna försäkringsanalytikern Reuben (Stiller) har sett fram mot ett stillsamt judiskt äktenskap, men hittar snart han sin fru (Debra Messing) i armarna på en biffig fransk hippienudist (Hank Azaria). Förkrossad åker Rueben hem till New York. Där han tydligen inte har något bättre för sig än att titta på när hybrisvraket och bästisen Philip Seymour Hoffman visar upp sin enorma garderob av gräsliga grungeskjortor och säger "Dude, I just sharted!" (det vill säga att mena prutt men råka bajsa på sig). Han stjäl givetvis varenda scen, och blir det en tvåa hoppas jag att den uteslutande handlar om Hoffmans underbart genanta amatörteateruppsättning av [I]Jesus Christ Superstar[/I]. Men så kommer HON fram. Kvinnan som ska tämja Ruebens neuroser och få honom att börja leva. Jennifer Anistons Polly, en multikulti-intresserad East Village-tjej som strider mot alla riskanalysprogram på Ruebens laptop. Ändå kan han förstås inte säga nej när hon introducerar honom för en helt ny värld av tandoorikyckling (han har jättedålig mage), salsaklubbar (kräver taktkänsla), och avancerat tantrasex (aldrig hört talas om). Och så kom Polly är inte de stora överraskningarnas film. Japp, han är lockad av det nya farliga livet. Och japp, snart är ex-frun tillbaka, då hon insett att Hank Azaria inte är en man att skaffa radhus med. Valet är ditt Ben, och du som väntat på långfilmsversionen av episoden när Ross analyserar Rachels för- och nackdelar i listform kan se fram mot en liten högtidsstund. Jämfört med ett mästerverk som [I]Den där Mary[/I] saknar [I]Och så kom Polly[/I] den rätta psykosexuella laddningen. Märkligt nog gör det inte så mycket. Den slinker ner rätt fint som småtrevlig, och extremt Stiller-centrisk, parad av standardgrepp - några kräkningar och misshandlade pälsdjur (iller), lite fumlig spanking (Hoffmans råd), och så den obligatoriska toakatastrofscenen som bara måste stoppas med mormors handsydda arvehandduk. Det är aldrig banbrytande, men puttrigt kul och ungefär så mycket skamsen mansmisär som vi förväntar oss av varumärket Ben Stiller.