NóI Albinói

Om det isländska turistrådet får välja på party til you drop-rullen [I]101 Reykjavik[/I] och den här filmen till sin nästa kampanj, lär de inte tänka två gånger. 27-årige debutanten Dagur Kári ger utlopp för all sin Jim Jarmusch- och Harmony Korine-dyrkan när han följer 17-årige albinokillen Nói som bor med sin farmor i en fjordby full av snö och livsleda. Mer uppbyggd som skruvad tablåestetik än som en regelrätt uppväxtsaga går Nói albinói rakt på den fysiska tristessen. Vi får se hur slackern Nói (Tomas Lemarquis, som är helt underbar) ligger och sover och kanske tar en tur förbi plugget framåt lunchtid. Hur han sitter i sin underjordiska bunker och dagdrömmer eller gör tafatta försök att bonda med sin alkoholiserade far - scenen där pappan drar en vinglig karaoke och Nói dricker apelsinläsk med sugrör på en lokal sunkbar är redan en av årets diskbänksrealistiska höjdpunkter. Fast mest handlar det om den jävla snön. Att [I]Nói albinói[/I] är en film om kyla blir aldrig så tydligt som när Noí får ett vick som gravgrävare (han har blivit relegerad) och uppgivet står och hackar på ett gigantiskt fält av käle. Sedan finns det ju svårmod och svårmod. Dagur Kári siktar inte på din vanliga euroångest, utan stöper sitt missmod i en stiliserad [I]Gummo[/I]-form. Blodpuddingskok med farmor, ironisk hårdrockstaxi, nattliga inbrott på flamingomuseum och en gedigen bank av retroestetik (Rubiks kub, brunmurriga tapeter, ViewMaster med bilder av Hawaii) är bara några saker som ramar in Káris självmordsbenägna lilla indieexposé. Det som driver [I]Nói albinói[/I] framåt är Iris, den vackra expediten på macken. Tillsammans (eller är det bara som han tror?) planerar de att fly till en plats där människorna är varmare och hoppet inte släckts - säg, Hawaii. Det finns stunder när deras förvirrade kärlekshistoria verkligen fungerar. När de sitter och trycker in nålar på kartplatser att fly till blir hon ett sant - om än konventionellt - hopp om en bättre värld. [I]Nói albinói[/I] har ansatser till något stort. Men som helhet blir den aldrig riktigt den Donnie Darko-på-snowjoggers som den så gärna vill vara. Jämfört med Richard Kellys mästerverk riskerar hopplösheten ibland att bli mer av en pose än ett genuint intresse. Som debutfilm är det ändå lovande.