Nixon

Oliver Stone är en stor filmmakare. Salvador med sin geniala slutscen; de hallucinogena och suggestiva rockbilderna i The Doors; Natural Born Killers med sitt oerhört drivna och innovativa bildspråk -- och så JFK.Det finns heller inte mycket att invända mot hans epos om den mest jagade presidenten i USA:s historia. Vad det gäller komposition, klipp och andra - ej försumbara - teknikaliteter, alltså. Men Stone är också den grafiska pedagogins överguru vilket gör att denna analys av Richard Milhous Nixons person ger exakt lika mycket träsmak som man tänka sig att tre timmar film kan göra.Precis som i filmen om Jim Morrison bygger Stone sina hypoteser - det blir ju mest sådana när man förlägger sin berättelse till en annan människas inre landskap - på uppgifter om huvudkaraktärens barndom. Metodiken lämpar sig onekligen bättre, visar det sig, när det gäller en mytomspunnen rockstjärna än en man vars gärningar drastiskt påverkar hela världen. Med Freud som andlig ledsagare ser vi hur den vuxne Nixon ständigt påverkas av sviterna från en religiös och karg uppväxt. När han ljuger för sina väljare, alternativt bombar sönder ett asiatiskt land, minns han med vånda hur hans mamma bestraffat honom för ogudaktigt uppträdande. Konceptet är simpelt och fånigt i sig men när det dessutom upprepas i det oändliga talar vi om mental smärta (det blir också tydligt hur man skulle kunna göra denna film avsevärt kortare).Följden blir en bild av en nickedocka till makthavare vars alla gärningar enbart genereras av en tidigt etablerad revanschlusta. Visserligen skulle nog vem som helst kunna bli krokig av en sådan uppväxt men nog måste väl karln haft några visioner samt någon annan drivkraft och påverkan än sina neuroser. Bortsett från nämnda longörer och upprepningar gör Stone, som sagt, en kompetent filmisk insats, men jag kan inte låta bli att ifrågasätta hur intressant detta egentligen är för en svensk publik. Visst, vi är amerikaniserade ut i fingerspetsarna men det krävs mer än några hamburgare för att göra 180 minuter specialiserad, vinklad och inte speciellt trovärdig amerikansk historia till vår. Sålunda enbart en film för a: psykologikurs 1A ; b: Nixon-freaks; C: Sir Anthony Hopkins-fans -- bättre skådespelare finns nog faktiskt inte.