Nelly och Herr Arnaud

Kärlek mellan äldre man och yngre kvinna är förvisso inget nytt inom filmen, allra helst inte i Frankrike. Feministen i mig muttrar gubbsjuka, men en så grov förenkling av ett fenomen som i det närmaste är att betrakta som en nationell angelägenhet, vore dumdristig i sammanhanget. Låt oss nöja oss med att så här är det.Den 72-årige (jo, jag förstår om ni ler) regissören Claude Sautet, som egentligen inte gjort så mycket väsen av sig sedan Oscarsnomineringen av En enkel historia 1978, gjorde en imponerande återkomst häromåret med det starka och originella triangeldramat Ett vinterhjärta. Även nya Nelly och Herr Arnaud är en sorts ménage à trois, med den 25-åriga Nelly (Béart) och den typ 40 år äldre Herr Arnaud (Serrault) i huvudrollerna.Nelly lever i ett färglöst förhållande och träffar Arnaud på en lunch genom en väninna, som tidigare varit älskarinna åt honom. Arnaud, en gentleman ur alla aspekter, lyssnar på Nellys bekymmer, fattar ett sorts tycke för henne och erbjuder henne arbete, ett arbete som så småningom visar sig handla om att skriva ner hans memoarer från tiden som hög tjänsteman i de franska kolonierna.Under arbetets gång uppstår en allt större intimitet och förtroende mellan Nelly och Arnaud. Han närmar sig henne, men blir aldrig fysisk. Det är något svårare för oss att tolka hennes vilja och ambition, hon blir (liksom vi) förbryllad av Arnauds gåtfulla blandning av förförelse och diskretion.Denna ömsesidiga ambivalens tycks ha den perfekta balansen ända tills Arnauds förläggare, den ständigt hundögde Jean-Hugues Anglade, dyker upp. Då kompliceras plötsligt bilden, all jämvikt sätts ur spel och dramat går mot sin inte helt väntade upplösning.Riktigt lika brännande och känslomässigt omtumlande som i Ett vinterhjärta blir det här aldrig. Nelly och Herr Arnaud är visserligen en originell historia, där inte minst Michel Serraults magnetiska närvaro allt som oftast trollbinder oss. Han tycks njuta hämningslöst av mystiken i sin karaktär och Emmanuelle Béart får för ovanlighetens skull finna sig att spelas av duken.Men den bestående känslan av Nelly och Herr Arnaud är ändå att karaktärerna och möjligen själva historien är alltför konstruerad för att bli vare sig angelägen eller riktigt allvarligt menad. En sevärd, intelligent bagatell. Varken mer eller mindre.