En skruvad absurd fransk fars eller en groteskt tondöd fadäs? Med Mysteriet i Slack Bay är det stundtals svårt att avgöra.
Ska man börja med kannibalismen? Eller med de övernaturliga inslagen? Kanske med lyteskomiken eller varför inte med inaveln? Regissören Bruno Dumont är inte känd för sina komedier. Tvärtom så har han skapat sig en karriär på extremt allvar. Så när Mysteriet i Slack Bay hade premiär på Cannes filmfestival så kom det som en chock.
Filmen utspelar sig på den nordfranska kanalkusten mitt under la belle epoque. Här på de vita stränderna trängs borgare som semestrande Van Peteghem med fattiga fiskarfamiljen Brufort sida vid sida medan turister mystiskt försvinner en efter en. Till platsen kommer Helan och Halvan-poliserna Machin och Malfoy för att undersöka.
Mer än något annat så är Mysteriet i Slack Bay en lek med sociala klasser. Hyllade skådisar som Juliette Binoche och Fabrice Luchini får chans att överspela å det grövsta som den incestuösa överklassen. Detta ställs i stark kontrast till Bruforts stelansikten och minimala dialoger. Tonen går mellan att driva med den bokstavligt talat rundlagde kommissarie Machin vars övervikt är ett löpande skämt filmen igenom och kall samhällskritik.
Mysteriet i Slack Bay är en film som stannar kvar efter du klivit ur salongen, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Även om idéerna bakom är intressant kuriosa så känns den färdiga filmen mest som en teatral röra, lika pompös som Van Petegham själva.
