Poeten Aldo Braibanti är nog inte speciellt känd i Sverige. Och det är alltid ett problem när en persons gärning ska filmatiseras. Vem han var eller vilka avtryck han satt på Italiens kulturliv framkommer inte. Inte heller varför hans unga student charmas av honom eller vice versa. Det nästan skyndas fram till rättegången som är en stor del av filmen. Och för att vara en så pass stor del säger den heller inte mycket. Att homosexualitet länge sågs som abnormt i många länder vet vi och det är hemskt att se hur man i Myrornas herre ger elchocker för att försöka bota det. Hur samhället åtalar Braibanti med absurda anklagelser i en fars till rättegång är jobbigt att ta del av.
Filmen säger sig vara ”fritt inspirerad av händelser i Italien under 1960-talet”. I denna fria tolkning borde Gianni Amelio som den begåvade regissör han är tagit svängarna än mer och gett oss en historia om konstnärsvärlden i Italien. Det berörs kort. Braibantis liv som homosexuell, eller överlag hur det var att leva som homosexuell i 1960-talets Rom, och relationen med hans yngre student hade också kunnat fått mer utrymme.
Eller är det så att det endast handlar om kärlek som aldrig kan bli. I inledningen av filmen visas ett klipp från den sovjetiska Cannesvinnaren Om tranorna flyga (1957) där huvudkaraktärerna Boris och Veronica skils åt av andra världskriget. Braibanti stod upp för rätten att älska i sitt krig mot kvarlevorna av det fascistiska Italiens syn på homosexuella där man valde att bygga upp byråkratiska murar mellan honom och hans älskade. Är det något vi bör lära oss av vår gemensamma historia är att många offrat mycket för att andra ska få det bättre.
