Mulholland Falls

Den nyzeeländske regissören Lee Tamahori fick sitt stora internationella genombrott med den mycket råa, rättframma och dugliga (men aningen överskattade) Krigarens själ. Efter att ha gått i clinch med hans senaste verk, den extremt anpassade och vattenkammade Mulholland Falls, känner man sig både en smula lurad och bedragen. Förhoppningsvis gör Lee Tamahori detsamma -- för att därpå snarast återvända till sin egen särart och originalitet. Av exempelvis den enorma tillit för skådespelarna han visade i sitt mullrande, hotfulla debutdrama finns här inget kvar. Mulholland Falls har visserligen ärvt en och annan ambition från förstlingsverket, men varför skulle vi nöja oss med denna inte särskilt konstruktiva pappersexersis...?!Det blir till en rejäl rova.Den redan omnämnda ambitionen sitter fast thrillerförankrad i den brett anlagda berättelsen om kärlekens och politikens labyrinter. Här är det meningen att det privata och offentliga skall kollidera, här leder ett tillfälligt erotiskt passionerat förhållande till så invecklade konster och ett så korrupt politiskt spel att det till och med överstiger fattningsförmågan för den hårdkokte och ofelbare polismannen Max Hoover.Nick Nolte är Hoover -- och definitivt ett av filmens allra största problem. Han har visserligen aldrig någonsin gjort sig känd som en finlirare av format, men det överspel han bjuder på här slår nog det mesta i karriären -- och vår samtid. Hans karaktär kräver säkerligen lite av karikatyrens lite grövre artilleri, men det blir aningen svårsmält med en närmast animerad seriefigur i något som åtminstone skall föreställa en polerad politisk thriller. Det är ungefär som att se en Sylvester Stallone kliva in och spela sig själv i en politisk 70-talsthriller av Costa Gavras -- det låter sig helt enkelt inte göras utan katastrofala följder. Den politiska thrillern kräver dessutom att berättelsens allra innersta kärna kan skaka om åskådarna, väcka indignation och upprördhet. Det mest upprörande med Mulholland Falls är att Nick Nolte lyckas dra med sig (med Tamahoris goda minne får man väl anta) duktiga skådespelare som Chazz Palminteri och Chris Penn ner i serieträsket.